För mig märks friheten i den närmast obeskrivliga känslan av att åter få lägga salmiakpastiller i munnen. Det där att ligga i soffan, få läsa dagens tidning, helst ensam, och sedan pressa en pastill eller två mot gommen och suga ut allt vad den där lilla läckerbiten har att bjuda på: starkt, nästan frätande, salt och sött.
Det kallar jag livskvalitet. Lyx.
En lyx som jag – fattar ni? – förnekat mig själv under hela långa hösten.
Varför?
För att på Sverigebåten bad jag barnen shoppa lite godis till mig för en mysstund på hytten. Alla skulle käka och läsa sitt i egen säng. Vi hade det alla helt perfekt: jag hade det rikssvenska magasinet Filter plus flåsandet från Aftonbladets sportbilaga.
Påsen barnen plockade upp på taxfreen var en av dessa mega-jumbo-galen-storlek av Pantteri. Jag förstår barnen: vi agerar alla utifrån egna preferenser. I denna påse ingick sockerbeströdda ”frukt”-pastiller i kombination med salmiak. Mixen frukt-salmiak uppfyller visserligen kravet jag har på livet (kontraster) men som i för rika mängder suddar ut effekten. Vad är en kontrast värd om kontrast är rutin?
Nå, jag låg där i sängen, det var Zlatan i Aftonbladet och ett hejdundrande reportage om hur Absolut anställt partyfixare i USA, och jag märkte uppenbarligen inte att min arm gick på automatik.
Munfull efter munfull av kontraster kastades in. Salmiak-frukt. Oftast lät jag tungan först registrera vilka som var salmiak, vilka frukt, och byggde sedan upp en liten godisburgare inne i munnen (salmiak som semlorna, frukten som biffen) och pressade med spänd tunga denna gourmethöjdare mot gommen.
Nå, tiden gick, smack smack, lite vända sida i blaskan, lite njuta, sakta gungande på Östersjön och tiden gick och smack … tills jag plötsligt blev varse om livet utanför, eller snarare innanför, min kropp:
Påsen var halvtom och hade förvandlats till sten inne i magsäcken.
Så jag tittade föraktfullt på påsen, jämrade mig, steg upp och avrättade påsen genom att aggressivt slänga den i skräpkorgen.
(I det här läget skrattade resten av familjen gott).
Men jag bestämde mig: ingen godis längre detta år.
Det är i och för sig inte första gången, tidigare har jag haft årslånga kampanjer.
Men frågan är varför?
Varför vill jag, och många andra, straffa sig så här? Vit månad i januari? Inte äta choko? Ingen bulla före sommaren?
Jag tänker nu förstås inte på dem som räddar sin hälsa och sina liv genom att bli nyktra eller äta hälsosammare, utan jag talar om folk som i princip har livet och kosten i balans. Folk så som jag som satsar på kampanjer där allt är svart eller vitt.
För att säga det rakt ut: Borde inte en vuxen människa klara av att sluta äta godis i tid utan att den straffrättsliga metoden kopplas in?
Därför är mitt nyårslöfte i år: Inga nya straff, istället fullkomlig självamnesti.
Hellre fri och lycklig än lydig och underkastad. För en fri och lycklig man klarar av att sluta i tid.
Och gör han inte det är det inte så farligt.
Share |