Det var ju brutal vinter i Sydafrika (drygt +20 dagtid) så det gällde att klä sig varmt, precis som lokalbefolkningen. Lite därför, men mest för att signalera var sympatierna låg i fotbolls-VM, köpte jag en Ghana-yllemössa och drog den över öronen.
– Hey, brother!
Mannen vid dörren släppte med saklig vänlighet in mina bleka finländska vänner men jag fick mer än en så. Den där mössan hade förtrollat mig till en afrikansk broder och därför fick jag en vänskapligt knuten näve till hälsning.
Näve mot näve. Broder från söder möter broder från norr.
Det var förstås mest en illusion. Men en vacker sådan.
Men entusiasmen, vänligheten och den genuina gästfriheten i Sydafrika var allt annat än en illusion.
Egentligen borde det inte vara en överraskning.
För ju mer man reser i världen desto mer inser man att vanligt folk är, just det, vanligt folk. Försvinnande få människor vill lura dig. Extremt få vill stjäla dina pengar. Nästan alla i världen vill dig gott.
Men ändå fylldes de stora europeiska medierna året innan fotbolls-VM av skräckrapporter om Sydafrika. De finländska tidningarna följde naturligtvis snällt efter – och jag gick i fällan. Sydafrika är inte redo, allt kommer att kollapsa, kaos, våld och anarki väntar de arma turisterna.
Men vad fick vi i själva verket?
Ett land fyllt med brödrar och systrar. Jag skämtar inte. Folk stoppade en på gatan i storstan, i fattigdomen i slummen, på vandring i bergen, i småbyarna på landsbygden: Varifrån kommer ni? Tycker ni om Sydafrika? Har ni haft det bra? Kan vi hjälpa med något?
Trots landets stora problem stötte man överallt på denna förtjusning över att vara värdar för något stort, att få vara i fokus på ett positivt sätt. Kanske som OS 1952 i Helsingfors?
Och vad händer när någon är vänlig?
Det smittar av sig. Vi bortskämda européer och amerikaner kastade bort misstänksamheten, öppnade oss, började lita på folk, och som en grande finale tog man till tåren när Nelson Mandela inför finalen vinkade åt hela världen. Och så den sista extatiska natten i Johannesburg dansar man loss med zuluer, xhosa, afrikaaner och otaliga andra typer från hela världen till Shakiras måttbeställda hitlåt och vrålar ut:
This time for Africa!
Och menar det.