Jag behövde ett par jeans. Budgeten rörde sig kring femtio euro så jag styrde direkt till megamarketen, drog fram ett känt märke, prövade ett par storlekar och hittade rätt. Försäljaren som hjälpte mig var ovanligt pratsam och i en bisats mumlade hon något konstigt: hon sa att jeansen jag höll i min hand var tillverkade i Finland.
– Va sa du?
– Att de där jeansen är tillverkade i Finland.
Pyttsan! Jeans tillverkas inte längre i Finland. Det vet varenda en. Jeans tillverkas per definition av folk på andra sidan jordklotet med eländiga löner och under omänskliga arbetsförhållanden.
Men hon upprepade: Alla jeans där i hörnet är tillverkade i Finland.
Ändå kunde ingenting på hyllan, på reklamskyltarna eller ens på själva byxorna bekräfta hennes påstående. Det fanns bara ett engelskspråkigt brand utan uppgifter om tillverkningsland. Men hon insisterade: Tillverkade i Finland.
Det här hände för snart två år sedan och varje gång (och det är ofta) jag drar på mig dessa favoritjeans tänker jag: yeah, tillverkat på hemmaplan.
Och samtidigt har frågorna vuxit inom mig. Var exakt sys byxorna? Är det en liten sista bastion? En konkursfärdig fabrik?
Tills jag nu i februari stötte på det lika självklara som suveräna reportaget ”Miss’ on Farkku-Suomi?” av Niklas Thesslund i magasinet Image. Det visade sig att byxorna är tillverkade i Keitele i norra Savolax. För där finns Nordens största jeansfabrik och där har den funnits sedan 1972.
Och vet ni vad? Den går riktigt bra.
Ofta har jag blivit lycklig av något jag läst. Men frågan är om jag någonsin blivit så här lycklig. Med min kärlek för landsbygden i Savolax – en region som inte har det så lätt med ekonomin – var detta ljuv läsning. Det enda som var sorgligt var att det tagit så här länge för bossarna där i Keitele att förstå vilket guld de sitter på. I reportaget mumlar de med typisk finländsk anspråkslöshet om att de nog tänkt på att de ska börja marknadsföra Made in Finland lite tydligare.
Jag säger bara: Hållbara och vettigt prissatta jeans tillverkade i Finland där arbetarna jobbar under generös finländsk arbetslagstiftning. Det om något är etiskt och närproducerat.
Visst, bomull växer inte här i norr så jag vet inget om arbetsförhållandena hos plockarna – men bolaget lyfter på sin webbplats fram bl.a. ett absolut förbud mot barnarbetskraft hos alla underleverantörer och strikta miljökrav.
Men min poäng är inte nu att okritiskt hylla ett enskilt bolag, utan att påminna om lögnen som medierna och textilföretagen ständigt matar oss med: ”det är västkonsumentens krav på förmånliga kläder som leder till att produktionen flyttar till länder som Bangladesh”.
Och vidare: det innebär att många anställda där borta får jobba under slavliknande förhållanden. Det är liksom priset ”vi” får betala.
Fabriken i Keitele får mig dock att tro att flytten till Asien i första hand handlar om att få mera vinstmarginal som kan styras till marknadsföring och till ägarnas aldrig sinande krav på vinst.
För hur skulle det annars vara möjligt att kvalitativa märkesjeans tillverkade i Finland kan kosta kring 60 euro – medan märkesjeans tillverkade i låglöneländer är mycket dyrare?
Uppdatering 5.11.2014: Produktionen i Keitele flyttas till Estland. Sorgligt. Läs mera...