Och så är han borta.
Det enda som blir kvar på mossan, på de gulnande löven, intryckt i granbarken, är det där flåsandet. Ett eko av en hyperventilering lägger sig över Sibboskogarna.
Vem var han? Vart var han på väg? Varför så brått?
... men vad nu?
Där kommer ju en till! En likadan!
Eller är han jägaren? Och var den förra bytet?
Sen kommer det en till. Och några till. Nej, många till!
Egentligen borde jag veta vem de är. För jag är en av dem – men ändå inte.
Allting började då jag förstod att min mellersta son, av helt obegriplig anledning, inte tände på scouting. Så vi funderade på andra hobbyer och landade till slut i vargarnas klor. Sibbo vargarnas klor, för att vara exakt.
Och snart gick vi, under ledning av en smart instruktör, i skogen. I ena handen kompass, i andra karta och inträngd i handflatan en emit (en liten manick för kontrollstämpling).
Vi hade blivit orienterare.
Inte för att min son, hans kompis eller jag inte skulle ha orienterat tidigare. Men detta var något helt annat. Vi försökte insupa hur extremt mycket information det finns i en riktig orienteringskarta, hur samspelet mellan huvud och fötter måste funka, ni vet, en tanke sparar tusen steg, och så vidare. Ändå var det inte blodigt allvar, i alla fall inte för oss. Vi promenerade, vi sprang inte, jag hann till och mumsa i mig några lingon och gav mig tid att kasta en lugn blick på de blänkande sjöarna.
Under de där första gångerna började jag så där smått ana något. Att orientering är en folkrörelse. Visst kände jag till att Jukolakavlen är gigantisk och att Minna Kauppi är ett föredöme för hela Finland. Men jag hade nog aldrig förstått.
Tills sista oktober kom, dags för Kadaverloppet. Ett lopp både för världseliten och för småbarn med föräldrar. Orienterarna kom med sina ryggsäckar med ihopfällbara pallar (lätt att byta om till de där spikskorna), iklädda tights och det som i mina ögon såg ut som tuulipuku (men som förstås var något mera avancerat).
Och sen är man ett tu tre där i skogen, letande efter kontroll sex, lite småsvettig, jag hittar några lingon igen, stämplar emiten när jag hittar kontrollen, börjar söka mig mot sjuan då proffsen rusar mot mig från andra riktningen (de har en mycket längre bana). En av killarna blöder från armbågen. Alla har barr i fejset, fastklistrade av svett och tårar.
Eller för att säga det som det är: Jag ser ingen sexig glamour här. Men desto mera passion och kroppsvätskor. Och allt detta för att i vårt digitala tidevarv få springa med en papperskarta och en manuell kompass genom, under och över riktiga kärr, diken, träd och stup.
Ingenting av detta borde vara möjligt, än mindre populärt. Inte år 2015. Men här kommer lite fakta: Min son fyller fjorton om några dagar.
Han önskar sig ett par orienteringsskor.