När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av Far...
Så börjar en av världens finaste och käckaste sagor. Men ”Olles skidfärd” är inte ”bara” en hundra år gammal saga av Elsa Beskow, utan brännhett debattstoff för vår tid.
Väntan på snön har varit lång för Olle, snön har ständigt töat bort innan marken ens hunnit bli vit. Men så, äntligen, ett par veckor före jul (!) snöar det två dagar och nätter i sträck:
När Olle vaknade på morgonen den tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av miljontals stjärnor.
Avundsjuka? Anyone?
Så Olle ger sig ut, han skidar i ren och skär livsglädje långt in i skogen. Där stöter han plötsligt på Farbror Rimfrost som med blotta andedräkten skapat allt det härliga glittret i snön. Men vad nu? Vad är det för en snörvlande gumma i galoscher som kommer klafsande? Med sopkvast på axeln och paraply i handen?
Farbror Rimfrost ser också henne och till Olles förskräckelse blir han alldeles rasande. Farbror skriker åt den stackars gumman, blåser iväg ett moln av rimfrost över henne, skickar iväg henne dit pepparn växer.
Hans förklaring: Något mera virrigt än den gumman kan man inte tänka sig. Aldrig kan hon lära sig passa tiden...
Gumman Tö är i och för sig snäll, hon är våren hjälpgumma, men hon är förvirrad, hon kör sin egen agenda på helt fel tid. Hon går omkring och sprider sitt slask och blask och förstör allting för oss.
Under årets ”vinter”, 2008, bortom sagans värld, har Gumman Tö varit alldeles för mäktig. Där har man stått i Centralparken i Helsingfors, snyftande, hulkande, längtande efter Farbror Rimfrost och den högt vördade Kung Vinter (som Olle senare får träffa, den lyckans osten).
Men ingen iskall andedräkt som sprider glitter och knaster och sprakande soliga vinterdagar har sänkt sig över skogen.
Istället stöter man bara på alla dessa anonyma joggare som snörvlande och med böjt huvud och med något slag av galoscher på fötterna flåsar förbi längs de blöta, hala äckliga sandvägarna, som enligt all logik och rättvisa i världen för länge sedan borde vara mjuka skidspår.
Stopp! Sa jag att joggarna snörvlar? Att de har galoscher?
Det betyder att situationen är kritisk. För det påminner ju om en annan stor saga, Momo och kampen om tiden, där världen, precis liksom i verkligheten, övertas av tidstjuvar. Tjuvar som får oss att irriterat utbrista till nära och kära som vill umgås: Jag hinner inte! Jag har inte tid!
Nu är det tydligen dags för nästa avgörande strid. Nu håller vår nord på att tas över av missledda lakejer till Gumman Tö, utklädda till joggare och allmänna cyniker. Det är så skönt med en regnig vinter, mumlar de, vem behöver årstider?
De struntar i att apatin och likgiltigheten tar över hos barn och vuxna, att vi knäcks av det eviga hällregnet och mörkret.
Men vad skulle Olle ha gjort i detta desperata läge?
Han hade tagit upp kampen. Han hade ställt sig vid skogsbrynet och ropat, med sträng röst, och det är det vi också måste göra innan det är för sent:
Gumman Tö, gumman Tö, låt bli att slaska bort vår snö!