Tänk att vakna en söndag i ett hotellrum i Gdansk och inte ha en aning om vad man skall göra den dagen. Att förstrött bläddra i guideboken, läsa lite Gdansk in your pocket, sömning titta ut över kanalen för att få inspiration.
Den där känslan av att nåja, nu har du fått som du vill, du är på resa och allt är möjligt … men ändå inte veta vad man vill.
Så var det för mig tills jag inspekterade det enda man sist och slutligen behöver på en resa: kartan. Kartor är som hemligheter som viskas i andra ändan av rummet. Du kan snappa upp fragment av en fras, men du kan aldrig förstå sammanhanget. Du kan se att det finns en slingrig väg som slutar vid ett fyrtorn. Men du kan aldrig se vem som bor där. Du kan aldrig höra havet som slänger sig mot klipporna. Du kan aldrig dofta på blommorna som växer i skydd av tornet.
Men var inte för kritisk mot kartan! Den vet precis vad den gör. Den väcker lusten.
Resten ska du göra själv.
För min blick fastnade på en besynnerlig, cirka 30 km lång, landremsa norr om Gdansk. I ändan fanns en liten prick där det stod skrivet ”Hel”. Mitt i Östersjön! Så där bara.
Jag ruskade om reskamraten och sa: ”I dag far vi till Hel.”
Det råkade vara lågsäsong (tidig vår) så glöm det där att ta färja från Gdansk till Hel, sade receptionisten. Men från grannstaden Gdynia ska det nog gå. Så vi sitter på det gulblåa lokaltåget, njuter av urban graffiti på Gdansks betongväggar, rullar förbi båtvarvet som i förlängningen fick Sovjet på fall, och om jag skulle tvingas beskriva det bästa med att resa skulle det vara ögonblick som dessa: det där att vara 44 år gammal och ändå hålla på att spricka av barnslig nyfikenhet – utan att egentligen veta varför.
Solen gassar, havet böljar, men turisthamnen i Gdynia gnuggar fortfarande vintertröttheten ur ögonen. Terasserna är öppna men gapar tomma. Förra säsongens tidtabeller pryder hamnkontorets väggar. Och slutligen en man som säger: första färjan går om tre veckor.
Hur är det möjligt? Vi ska ju till Hel!
Så för ett ögonblick tappar vi greppet. Vi blir sura och i ren trots tänker vi taxi. Två timmar skulle det ta men det här är Polen och Polen är förmånligt för oss, resonerar vi stöddigt.
Chauffören vi hittar halvsover bakom ratten. Han skulle så gärna köra oss. Men det är extra tungt och extra dyrt idag.
– Det är ju söndag, mina vänner, det är söndag. Ni förstår väl?
Jag förstår nog: Det är kartan som blandat sig i leken. (Och det gjorde den rätt i).
Så vi går till busstationen. Den ligger öde men strax glider en skraltig minibuss fram. Destination: Hel.
Och efter någon timme rullar vi ut på landremsan, havet på bägge sidor, tallskog a la Hangö udd. I augusti är den smala landsvägen fullsmockad men inte nu.
Det var här de nästan allra sista polska trupperna höll stånd mot tyskarna hösten 1939. Det sägs att polackerna i ren desperation inför den massiva övermakten sprängde halvön på det smalaste stället för att stoppa fienden – plötsligt var halvön en ö. Men i total isolation utan hopp om undsättning var det efter en knapp månad ändå över och de 3000 männen på Hel kapitulerade.
Men vi kan inte sjunka in i krigsmelankoli, inte nu. Vi stiger av bussen, köper några polska mackor och några nordslaviska öl, vandrar ner till havet, ner till den oändliga sandstranden, tar av skorna, lägger oss, pratar strunt och djupt medan solen vandrar över himlen och slutligen lägger sig, och när ljuset är rött och ölen slut vet jag att jag är redo.
Redo för sommaren.