Jaget – två versioner
Klockan är 05.23 och IC2-tåget mot nordost rullar iväg exakt på minuten från Helsingfors. Det är december så jag har slutligen insett att jag redan förbrukat samtliga möjligheter att skjuta upp projektet: Båtarna måste vändas för vintern.
I effektivitetens namn plockar jag bums fram den bärbara. Börjar korrekturläsa mitt företags nya webbplats, jobbar effektivt, duktigt, i fem timmar i sträck, dyker in i världen långt borta, jag är överallt förutom i tågvagnen. Nej, just det, en gång höjer jag blicken, noterar att det är förbaskat mörkt där ute. Det får väl duga som närvaro?
Vips så är jag i Kuopio, blir upplockad av vår lokala fixare, en trevlig karl. Vi kör i en timme till stranden, noterar att Suvasvesi fortfarande är isfri, vänder den ena båten, och precis när jag ska hugga i för att slutföra med den andra säger kompanjonen: ”Ska du inte till holmen”?
Öh. För ett ögonblick tänker jag nej, hinner inte, jag ska rusa vidare, snabbt tillbaka, men det finns lyckligtvis en visdom också i mig så en kort maktkamp följer – som gud bevare slutar i givmildhetens seger.
Så vi sätter oss i nya roddbåten, han tar korta tag, vi glider över fjärden, skuffar undan ett litet isflak, lätt sydvästlig bris, och det är uppenbart att naturen är redo för vintern, redo för vila, för ytligt sett händer här absolut ingenting. Eller egentligen är det tvärtom. För detta ”ingenting” smittar av sig, det börjar hända inom mig, även om jag inte vet riktigt vad.
På holmen är allt som sig bör. Sätter mig på verandan, tar fram en karelsk pirog, vi sitter tysta och låter ögonen vandra. Ofokuserat men fokuserat. Dessa tallar, dessa björkar, granar, aspar, hur är det möjligt att de bara står här? Hur kan det funka så? De fanns här i augusti. Och de finns här nu. Objektivt sett är det ett under. Går till udden, sjön vilar stilla, lite kluck vid stranden, ett lätt decemberdis ligger på, men så långt ögat kan se ingen aktivititet. Om man riktigt tänker efter är detta också obegripligt. Allt detta vatten som bara är.
Vi strövar lite omkring, sen ror vi tillbaka, mina förlängda armar, årorna, skuffar undan lite vatten så att båten kan glida framåt, vi drar upp farkosten, lägger årorna i förrådet, säger sov gott till sjön, kör vidare.
I Leppävirta dricker vi te i kompanjonens hem. Äter croissanter. Talar poltik, sport, lokala begivenheter, utanför fönstret reser sig en ny market, där nere byggs ett sportkomplex, byn verkar vara på g, men det är ändå i köket vi är, två män som egentligen inte känner varandra, lite tystnad här och nu, då min värd plötsligt frågar om jag vill ha en öl.
Oj då. Det är måndag eftermiddag i Savolax och korrekturläsaren inom mig fnyser till, hördu knappast försöker den väsa, men visheten kasserar dagens andra seger och de facto säger jag jo, det skulle smaka. Och så dricker jag den och förfallet infinner sig förstås inte och så blir jag körd till bussen, handskakning, tack.
Det blir buss till S:t Michel och som genom ett ondskefullt trollslag återgår jag till det andra: skriver protokoll från ett föreningsmöte, pressar ut texten, byter till tåg i S:t Michel, skriver vidare, mejlar, men ungefär i Lahtis när klockan närmar sig nio får jag äntligen nog. Stänger skärmen. Lyfter blicken.
Tänker på vad jag kommer att minnas av denna dag.
Och är lycklig över att jag fortfarande har kvar något av mitt jag därinne.