Ädla demokratiska principer, eller hur?
Men vem är det som egentligen lärde oss det? Är det läraren, mamma eller pappa, Amnesty?
Jag vet inte med er men mitt svar är seriealbumet Supersmurfen.
I den fridfulla byn långt borta i skogen bor de blåa figurerna, faderligt ledda av Gammelsmurf. Men när han en dag beger sig iväg på resa uppstår ett maktvakuum. Varenda smurf vill bli ledare.
Efter gräl, käbbel och slagsmål om ledarfrågan ordnas det val. Men då har lömske Smurf lovat guld och gröna skogar – klassisk populism – till enskilda smurfer, och blir genom det till synes demokratiska valet utropad till ledare. Men det går inte många dagar tills Supersmurfen, som han snabbt döper sig själv till, klär sig i gulddräkt, skaffar sig en vaktstyrka, mutar de tveksamma. Och drakoniskt nog kastar han självaste skämtsmurfen, en oliktänkare, i finkan!
Det är sorgligt men sant: Makten har stigit Smurf i huvudet.
Så de okuvade börjar med civil olydnad med ett hemligt läger ute i skogen som bas. Supersmurfen svarar med att bygga en mur kring smurfbyn, för att hindra avhopp. Till slut sker det oundvikliga och det blir ett hemskt inbördeskrig.
Först när Gammelsmurf återvänder, precis vid den avgörande sista striden då Supersmurf bara har en handfull vakter kvar, inser denne despot (och alla andra) vad de ställt till med.
– Ni uppför ju er precis som människor! gormar Gammelsmurf.
Här om veckan plockade jag fram denna klassiker från 1977 (först utgiven på franska, Le Schtroumpfissime, 1965), ur skåpet. En av sönerna stod i tur att fylla tio. Det var alltså dags att sköta min plikt som far.
Supersmurfen är helt klart den belgiske serieskaparen Peyos (alias Pierre Culliford) största verk. Det är barnsligt skoj hela vägen och samtidigt betydelsefullt, en prestation som bara mästarna i litteraturen klarar av. Att Peyo också hade sina sämre dagar visas av albumet Smurfina med sin fjantiga kvinnosyn – men det är en annan historia.
Ingen ska förresten tro att det räcker med ett seriealbum för att ge en sund barnuppfostran. Nej, det krävs tre. Förutom Supersmurfen är Smurfbråk och bråksmurf (om nationalism, vi mot dem) samt Lucky Luke-äventyret Farliga fakta (om åsikts- och tryckfrihet, av Morris, Xavier Fauche & Jean Léturgie) obligatorisk läsning så länge jag har något att säga till om i vår familj.
Lömskt nog gav smurfimperiet ut de amerikanska tecknade seriefilmerna från 1981 i ny dvd-tappning år 2011 – en massprodukt i alla marketar runt om i Europa. Här har Supersmurfen förvandlats till Smurfkungen i en pinsamt urvattnad version. Kanske för att det nu anses opassande för barn att demokrati, missbrukad sådan, i värsta fall kan leda till diktatur.
Men Peyo visste bättre. Han var tonåring när Hitler – en folkvald diktator – skickade in sina trupper i Peyos hemland Belgien.
Idag är problemen av en helt annan dimension, men lärdomen är att man måste säga ifrån i tid när makten börjar bli maktfullkomlig.
Och att för varje tioåring som läser Supersmurfen växer de okuvade med en.
Du kan också läsa kolumnen direkt på tidningens webbversion
Och så kan man ju läsa Supersmurfen helt omvänt... läs ett blogginlägg om smurferna.
Share |