Vill ni spela Call of Duty?
Passar bra, men först ska vi resa till Västbanken för att se vad ett riktigt krig för med sig.
Så sa den svenske frilansjournalisten Carl-Magnus Helgegren till sina två söner (elva och tio år gamla). Killarna hade gnällt länge om att pappa skulle köpa spelet som alla andra hade.
Villkoret, fortsatte Carl-Magnus, var att sönerna på plats på Västbanken skulle träffa människor (både vuxna och barn), och själva ställa frågor om krig.
Sagt och gjort. Familjen åkte i våras iväg och reportaget från resan finns i nyjournalistikens högborg, det svenska magasinet Filter (aug/sep 2014).
Så de besöker flyktingläger, träffar israeliska soldater, kliver in i stridsvagnar och mycket mer. Fokus på resan är uttryckligen effekterna av kriget på civilsamhället, inte att ligga vid frontlinjen och skrämma killarna till insikt den vägen.
Killarna är i början blyga, vågar inte ställa frågor på engelska. Pappan försäkrar dem att om de kan chatta på engelska via videospelen ska det nog gå att ställa lite frågor ansikte mot ansikte också. Så under semesterresan börjar familjen förstå vad det egentligen innebär att Israel och Palestina krigar. Hur är det att gå i skola på ockuperat område? Hur är det röra sig på minerat område? Hur är det att bo i ett flyktingläger?
Helgegren sympatiserar med palestinerna, men det är helt irrelevant på vems "sida" han står. Poängen är det samma som världslitteraturen, journalistiken och filmen gång efter annan visat: i krig är det inte bara soldaterna utan alltid också civilbefolkningen som betalar det högsta priset.
Människor. Som du och jag.
I Ukraina, i Syrien, på Västbanken, överallt.
En av de intressantaste detaljerna i reportaget är när Helgegren refererar en artikel av Simon Parkin som finns på sajten eurogamer.net. I den påvisar Parkin hur föräldrar som köper krigsspel till sina barn samtidigt ekonomiskt understöder den globala vapenindustrin. Orsaken är att speltillverkarna betalar licens till vapentillverkarna för att kunna använda riktiga (och namngivna) vapenmodeller i spelen. Realism är ju a och o.
För vapentillverkarna är det idealiskt: de cashar in samtidigt som barnen lär sig allt om just deras bränd ... Och så en dag blir barnen vuxna och i bästa fall håller vapenintresset i sig.
Gissa vilket vapen man då vill ha för att försvara sin frihet?
Helgegrens artikel har fått mycket uppmärksamhet, också utanför Sverige. Han har blivit hyllad för suveränt och ansvarsfullt föräldraskap alternativt kritiserad för att vara galen, barnen växer ju ur sitt spelande också utan en resa till Västbanken, har det hetat.
I brittiska The Guardian uppmanar Helgegren ändå andra föräldrar att göra likadant: ”Det är bara att hyra en bil i Jerusalem och ta kontakt med någon av de otaliga organisationerna som mer än gärna visar upp verkligheten.”
Och han fortsätter:
”Ta ansvar för vad dina barn spelar.”
Effekterna av resan, då?
Flyktinglägret Shuafat (fullt av barn) i östra Jerusalem gjorde det djupaste intrycket. Plötsligt förstår sönerna vad en flykting är, och varför familjer vill fly till exempel till Sverige.
Än Call of Duty (som förresten är F-18)?
”Äh, det är okej, pappa. Vi vill inte ha de där spelen längre”.