Den instinktiva reaktionen hade väl varit att förstöra brevet bums. För vilken Riktig Man vill läsa om att nu när du fyller 40 är det dags att se över hälsan. Och den som ska se över hälsan är naturligtvis staden, dvs myndigheterna dvs Storebror.
Men jag vek mig. Precis som Storebror visste att jag skulle göra.
Storebror hade dessutom antagit en slug skepnad. Han kallade sig ”din hälsovårdare” och han var till råga på allt en hon.
Under den hurtiga devisen “Killarna i kondis” var jag alltså, liksom alla andra helsingforsmän födda år 1968, kallade på hälsokontroll. I liturgin förekom många komplicerade ord som jag alltid trott att inte angår mig: Kolesterol, midjemått, metaboliska syndrom, blodsocker, triglyserider, vuxendiabetes, ja, hela baletten.
Så där stod jag sedan, precis som i lågstadiet, bokstavligen pressad mot väggen för att beskedligt dela med mig min vikt, längd mm. Storebror är verkligen listig och beräknande, för det allra första beskedet var positivt och fullkomligt överraskande:
– Du har vuxit två centimeter!
Jag skämtar inte. Så insisterade Storebror. 172 centimeter. Som en basketspelare, för tusan. Jag kände att jag och Obama var ett.
Men manuset var noga uttänkt, för sedan blev det bistrare nyheter.
Blodtycket? Gränsfall. Vikten? Aj! Midjemått? Aj, aj!! Och just när man bara drömmer om att få lägga sig i soffan och skämmas bjuds det – igen – på en positiv skenmanöver: Äter du mycket rågbröd?
– Naturligtvis, stammar jag fram, och inser att det är mitt allra sista halmstrå.
– Hm, det märks. För det ena fettvärdet är riktigt bra.
”Det ena fettvärdet”. Tala om att säga A men inte B.
Och inte var det länge jag fick sola mig i glansen heller. För sen kom frågorna i rask takt. Vi mätte BMI (kilona måste bort), talade länge om motion (fick godkänt), hälsosam kost (halv godkänt), blodsocker, men jag hade nog mina onda aningar. Nånting hängde i luften. När skulle det komma… ?
– Hur är det, äter du mycket kött? Korv? Pålägg?
– Tja, metvurst äter jag ganska mycket. Det är så gott.
Hon frös till. Hon sa att det syns i det andra fettvärdet. Att jag måste tänka om. Och så gjorde hon det elakaste. Hon sa att jag ska börja titta på prickisskivorna riktigt noga, på de där vita fläckarna. Sen slet hon mig i detta mötets crescendo till sitt bord, smällde ett diagram (som hon hemligthetsfullt delvis täckte över) framför ansiktet på mig och sa: Det här är en blodådra. Du ser att den blir smalare och smalare (hon blottar en alltmer tilltäpt ådra i diagrammet), det är när de vita fläckarna från korven fastnar (hon småler), tiden går, ådran blir smalare och smalare … och till slut blir det STOPP!
Hjälp!
Hemma rusade jag genast till kylskåpet, slet med gråten i halsen fram min älskade Pirkka eko-metvurst, tog ut en skiva. Där fanns faktiskt en ocean av vita prickar! Vita och förrädiska och onda.
Så jag tog en sista macka och sög i avskedets ögonblick extra länge på slembitarna.
Nu har den långa vägen tillbaka börjat. Jag är snart 40 år, men jag älskar inte metvurst längre.
Jag älskar Storebror.