Pappan och mamman sitter i tågets restaurangvagn med tre barn.
(Dramaturgens scenanvisning: Bortom tågfönstret syns snöklädda vidder, en ensam skidlöpare i anorack vinkar åt resenärerna från söder, sprakande sol, en liten tjärn.)
Familjen äter för kanske hundrade gången tågets köttbullar. Då tar pappan fram kortpacken! Tiden tycks stanna.
(Scenanvisning: Skrämda blickar från grannbordet. Medelålders gubbe fäller sitt plastglas med long drink, spädbarn hulkar till, känslan av annalkande kris byggs upp.)
Kortspelet är svälta räv. Deltagare i synden förutom de vuxna är en elvaåring, en sjuåring och en två-åring.
Då hörs klampande steg från andra ändan av vagnen. Servitrisen närmar sig lika skoningslöst som en sovjetisk ishockeycenter under 1970-talet.
– Det är FÖRBJUDET att spela kort på restaurangvagnen, påpekar hon strängt innan hon ens är framme vid målet.
Den verbala tacklingen får familjen ur balans. De paralyseras.
(Scenanvisning: Oron i vagnen accentueras. Lonkeromannen putsar tafatt upp den spillda gråa drycken med gula servietter. Andra tittar ner i glaset. Spädbarnen klättrar längs väggarna. Solen skymd av kolsvarta moln, skidlöparens stav har gått av.)
Framför pappas ögon flimrar bilder från Pragvåren 1968, han ser Nelson Mandela, han ser kinesen framför pansarvagnen, ja, han ser Berlinmuren falla! Och nu frigör han sig från paralyseringen, han tar upp kampen!
– Varför? piper han så trotsigt som en 40-årig finländare piskad till konsumentlydnad vågar.
– ”Varför”? För att det är förbjudet på ALLA restaurangvagnar i HELA Finland.
Hon gör alltså mål, ett urenkelt och förnedrande mål, med en klassisk vanhanaikainen. Det är bara sekunder kvar. Servitrisen vänder ryggen till, höjer klubban i en segergest. Matchen är avgjord.
Eller vänta! En helt annan mamma från ett annat bord stiger upp efter att den segerrusige Petrov redan skrunnit till båset. Hon kommer fram, säger till pappan med hög stämma, faktiskt på svenska med finsk brytning, att det är just typiskt Finland att allt är förbjudet, men att nu får det minsann vara nog.
(Scenanvisning: Lonkeromannen har räddat några centiliter tillbaka till glaset och höjer det i en upprorisk skål, barnen börjar trotsigt rita sina egna spelkort, utanför fönstret syns plötsligt två skidlöpare som medan de hånglar på tjärnen knyter näven mot Petrov.)
Pappan, en kompromissens man, säger till familjen att det är vår plikt, i frihetens namn, att fortsätta spela … men att vi kan göra det på barsidan. Petrov, ur balans efter folkets uppror, bemöter dem inte med en blick under resten av kvällen. Folket känner att de utjämnat matchen. Det står 1-1.
Några veckor senare svgörs matchen på förlängning. Petrovs kedjekamrat i Team Avecra, dvs Michailov, kräver av pappan och hans kompisar att alla personligen måste komma till disken för ölbeställning – och dessutom ha med sig ett tomt glas som bevis på uppdrucken vara.
De finner sig i det.
Därmed är matchen avgjord. Drömmen är död.
(Slutscen: Ett helt folk som bittert, men stillatigande, alltid accepterar sitt öde.)