Sommarens bästa Hbl utkom 30 juni. Jo, jo, ”Grekland räddat för stunden” skrek paraden, men det är verkligen inte det jag syftar på, utan på 100-åriga Ayssa Appelqvist som på den stora bilden på första sidan höjer en skål.
Det är underbar sommarjournalistik, för precis som på vilken klassik partybild som helst har naturligtvis flaskan (liksom blandisen) fastnat på Kristoffer Åbergs bild. Själv satt jag självgott med en alkoholfri öl vid stranden i Savolax och bläddrade förstrött i Hbl då jag hickade till: Hon dricker ju gin tonic!
Och då redaktören Hanna Rundell frågade vad hemligheten bakom långt liv är svarade Ayssa, och nu citerar jag ord för ord:
”Jag tror det beror på att jag dricker en gin och tonic varje dag.”
En GT varje dag? En hundraåring?
Detta kallar jag ett sommarscoop.
Äntligen någon som går sin egen hälsoväg – och som med sin blotta existens bevisar att det funkar. Jag vill därför öppna mitt hjärta i offentligheten:
Ayssa Appelqvist, du är min idol.
Men eftersom vi lever i Finland antar jag att ni barbariska läsare redan gjort en snabb överslagsräkning i huvudet. En GT per dag ger ju faktiskt carte blanche för 365 drinkar per år, tror ni. Och så har ni räknat ut att ni kan ta sju GT varje fredag kväll om ni resten av veckan är utan. Lägg till en vit januari och den normala fredagsdosen kan utökas ytterligare, smackar ni förnöjt och börjar skära upp lime för fredagens batalj.
Men det var inte riktigt så Ayssa menade det.
Nu talar vi en daglig GT som en del av en omväxlande kost och ett socialt liv.
Men det finns förstås en konkurrerande långt-liv-ideologi, den traditionella yoghurtskolan. Som vi vet blir alla på Balkan gamla som gatan och där käkas det fet naturell yoghurt i parti och minut, vilket jag för övrigt numera också gör.
Så borde man nu, vis av GT-ideologin, höja insatserna och satsa på bägge hästarna samtidigt? Jag ställer en öppen fråga till Svenskfinland: är vi redo för hälsobomben Yoghurt gin tonic till frukost?
Gin skapades på 1600-talet för att bota njurproblem medan tonic innehållande kinin från trädbark i Peru användes i förebyggande syfte mot malaria. De brittiska kolonialherrarna i Indien märkte senare att lite gin gjorde det bittra tonicvattnet godare – resten är historia.
Och jag minns det som igår då jag för närmare tjugo år sedan på en sommarfest i ett kollektiv i Noux hade gin, men ingen tonic. Det är i sådana situationer en ung mans kreativitet prövas.
I köket spanade jag in en dunk blandsaft. Hm, inga stilpoäng ges måhända för Gin Mehukatti men varför vara så konservativ? Så jag blandade gin och blandsaft, lade i isbitar och tog den där stora klunken.
… men ups, ner för strupen rann något som inte var blandsaft.
Vid närmare betraktelse såg jag att vätskan var alldeles för svart, det var något som vegekollektiv köper in i stora dunkar … det var sojasås.
Från Gin Tonic via Gin Mehukatti till Gin Soja på några sekunder.
Jag tror det var då jag blev vuxen.
Men Ayssa, den dagen tog jag i alla fall bara en.
Läs mera om historien bakom GT
Det finns förresten folk som är besatta av gin...