Se! Det faller det snö där ute. Eller snarare så slaskar det. Tjoho!
Du läste rätt. Tjoho!
När tittar ut tänker jag ”tack” och jag tänker ”äntligen” och jag tänker ”må det fortsätta”. Snart ska jag cykla hem med sommardäck genom rusket. I begränsad omfattning är det nästan charmigt att ta sig fram i rusk just för att det blir så galet när man är oförberedd. De våta byxorna som klibbar sig fast i låren, snön som träffar en likt projektiler i ögonen, den hala asfalten som gör varje manöver livsfarlig.
Trots glädjen har jag ändå förfallit till samma cynism som finns hos mina barn: vi inser att dessa ynka snöflingor knappast överlever speciellt länge. Snart tar drippdropp över.
Samtidigt läser jag nyheten om att världen nått samförstånd om hur klimatförändringen ska tacklas. Det blev förstås en politisk kompromiss. Men det finns i alla fall ett avtal och en överenskommelse om att vi måste göra något för att – även om det låter patetiskt – rädda jorden.
För mig personligen finns det dock ytterligare ett motiv: Årstiderna måste återupprättas. För de verkar ju vara helt förvirrade.
Ändå säger allt fler personer i min närkrets att det är så skönt när det inte snöar, de hyllar plus tio i december och allsköns årstids-opportunister skriver insändare om hur mycket samhället sparar på att vintrarna är milda.
Visst blir livet vid första anblicken lättare utan is, snö och frost. Men då gäller det att vara extremt tydlig med vad vi får istället: Regn, stormar och kompakt mörker.
För mig har snöns uppgift alltid varit att förstärka det lilla ljus som finns, att lägga sig som ett lugnande vintertäcke över naturen. Någonting glittrande magiskt att beundra. Något som påminner oss om tidens gång.
Att skotta sig fram, att skrapa bilen, att bli våt om fötterna, jo, det kan vara störande, men det är ändå angenämare än att ha jämntjock höst från september till mars.
Hösten, ja. Den har vi också lärt oss att kämpa mot. Många av oss (till exempel jag) tycker att november är den värsta månaden. Men i år drabbades jag av en konstig insikt: Tänk om hösten inte alls är en fiende? Tänk om hösten i sitt omslutande mörker kommer just precis rätt efter den glättiga sommaren och före den sprakande vintern? Hösten ger oss möjligheten att lugna ner oss, att sluta in oss en smula, lite myspys.
Jag är verkligen inte den första att säga så, men jag har aldrig bemödat mig om att lyssna på det kloka höstfolket tidigare.
Men förstå detta: Enkom för att jag tänkte i nya banor blev hösten ljuvligare. Inte varje dag, men aldrig att jag i år skulle ha skyllt på den förbannade hösten när något kändes motigt.
Den hemska hösten fanns alltså bara i mitt sinne.
Så kanske den förhatliga vintern också bara finns i folks huvuden?
Därför tänker jag nu vara lite naiv och hoppas ni spelar med. Tänk om avtalet i Paris, kombinerat med ansenliga mängder mänskligt nytänk och innovationer, på lång sikt kan få årstiderna att finna sig själva igen. Så att vi i vår tur kan finna årstiderna – och rentav förälska oss i alla fyra.