Ja, där satt då landets största idrottshjärnor i Lahtis och svettades. Huh. Hur ska vi lösa det här, jappar? Jari I har åkt fast och snart blir vi alla hängda… Helvetes hemohes, ingen jävel hade sagt att man kan bli upptäckt.
Så under de där omständigheterna – troligtvis ackompanjerat av andnöd, hjärtklappning och nattliga ödlor – sydde man den 18 februari 2001 ihop nationens numera kändaste miljonavtal. Våra skidtränare lovade sin adept en miljon mark – att betalas inom tre år – bara han ensam tar på sig all dopingskuld och friar alla andra. De riktigt kloka tankarna uppstår när man är desperat och naken i hundra graders hetta. Därför kallas naturligtvis avtalet, med skidkungarna Mika Myllylä, Harri Kirvesniemi och Janne Immonen som medpart, för bastuavtalet.
Problemet löst!
Och som en extra knorr plockade Jari Isometsä med sig sin fru (!) på den legendariska presskonferensen. För en miljon måste ju folket få en bra show.
Ah, storymässigt kunde det inte vara bättre: Panikslagna män i en panikslagen nation. Korthuset som rasar.
Men glöm inte väskan, ursäkta väskorna. Den kändare väskan är den som Kari-Pekka Kyrö inför tävlingarna i Lahtis fantastiskt nog glömde på en Shell-mack i Nedre Dickursby – och som han fick lösa ut hos polisen. Innehåll: tomma hemohespåsar och använda sprutor.
Väska nummer två är ny i mytbildningen men lika fin ändå. Kyrö fick, enligt egen utsago, i uppdrag att smuggla in en väska till OS i Nagano i februari 1998. Innehåll: medicinsprutor som skulle dölja användningen av epo-hormoner.
Att väskan var låst och att låset hade sifferkombinationen 209 är alla överens om.
Men det som gör väskdramat till ett storslaget epos är att den påstådda uppdragsgivaren, den kommande VD:n för skidförbundet Jari Piirainen, i ett skriftlig genmäle till polisen hävdar att väskan verkligen inte innehöll fuskgrejer utan blott det ädlaste Finland har: rågbröd!
Absolut. För vem skulle vara så dumdristig att inte omsorgsfullt låsa om sina reissumies på en Japanresa?
Efter 2001 hamnade skididrotten som bekant helt på dekis i Finland. Illusionerna rasade, nationens drömmar krossades. För att läka såren krävdes inte bara tio år – utan också massor av snö.
Den här vintern har skidspåren äntligen, till och med i Centralparken i Helsingfors, varit fullsmockade av glada amatörer i alla åldrar som i sakta mak glidit framåt. Och jag lovar: folk till och med hälsar på varandra, en signal om nya tider, ett liv bortom pärt och bitterhet.
Och ingen i spåren har ägnat klåparna där på toppen en enda tanke, ingen har knutit näven för en gammal hundradelssekund, ja, inte ens snärtiga 25-åringar i Fantomendräkt skriker ”LATUA!” till småbarn som sölar i spåret.
Nu skidas det ”bara” för att det är så … skönt.
Fria, vi är äntligen fria.
Share |