Ibland brukar jag titta ut genom fönstret och fundera på var alla barn och ungdomar är. Jag syftar inte nu på dem som sitter fastklistrade vid en skärm 24/7, utan på resten av gänget, den där hurtiga avdelningen. För den avdelningen finns ju.
Ute på gårdarna i min hemstad Helsingfors finns de i alla fall inte.
Jag tror ärligt talat inte heller att de springer omkring i skogen och scoutar, även om det är där farbror Magnus helst skulle vilja att de befinner sig.
Men nu vet jag.
Jag anlände anspråkslösa fyra år efter invigningen men när jag nyligen vandrade in i en av dessa futuristiska liikuntakeskus i huvudstaden som jag aldrig besöker blev jag mer eller mindre omkulltrampad av den där hurtiga avdelningen jag ständigt söker efter.
Jag ska vara uppriktig med er. Jag hade inte alls fattat vad som händer där inne. Jag visste att man klättrar på klätterväggar, men jag visste inte att man spelar minigolf, att man skjuter på varandra i blinkande labyrinter, att man kan testa diverse simulatorer (allt från bågskytte till golf), att man spelar beachvolley i +26 grader med riktig sand på tre banor, att man dansar, att man spelar biljard, att man bowlar ... plus allt det där vanliga som ingår i ett konditionscentrum.
Jag bara stod där och gapade. Är detta liksom nu? Mitt i snöslasket? I min hemstad? Det var tur att jag inte blev arresterad som misstänkt tidsresenär från 1900-talet.
Inne i komplexet var det fullt av främst barn och ungdomar (men också vuxna) utrspridda på 20 000 kvadratmeter. Många av dem firade kalas och hade en rolig orsak att vara på plats – men de var i alla fall där.
Några dagar senare var jag med en kompis plus var sitt sjuåriga barn i Noux nationalpark. Inga galna äventyr, utan bara en stuga vi hyrt av forsstyrelsen (urenkel procedur), och en lätt vandring runt en sjö, god mat och myspys i fotogenlampans sken. Priset var en spottstyver. Vi såg ingen under hela vistelsen, ajo, en gång hörde vi under några minuter en annan barnfamilj långt borta på andra sidan sjön.
Allt detta utspelade sig i Finlands näst största ”stad”.
På det senast ifyllda uppslaget i gästboken samlades hyllningarna från skilda övernattare från Danmark, Italien och Tjeckien. Jag fick nästan tårar i ögonen när jag läste texterna i stil med ”TACK SUOMI för att vi fick vara här”.
Dagen efter stack vi till slalombacken i närheten. Det är inte alperna men det räcker bra för oss, och att med röda kinder sitta vid brasan i stockhuscaféet mitt i backen och käka en munk är bättre än vilka after ski som helst i St. Anton.
Sammanlagt kötid i liften under eftermiddagen blev kanske några sekunder.
Så när jag satt där och tittade ut över den tomma backen insåg jag hur lyxigt vi har det. Varenda en. Vi kan – utan prestationskrav och utan en fet plånbok – promenera eller löpa gratis var som helst, vi kan åka skridskor på sjön, vi kan paddla i hav och sjöar, vi kan betala lite för att åka slalom, vi kan hyra stugor i ödemarken – och vi kan betala lite mera för att spela beachvolley mitt i vintern.
Men ändå: Det fysiska (och psykiska) välmåendet i Finland rasar.
Är det så det går när man har det för bra.
Stort frågetecken.