Två flunsiga barn kröp upp i min säng så jag emigrerade till en av deras.
Där låg jag sedan som på ett hotellrum och bläddrade i den urbana klassikern ”This book will change your life again” (2005). Bara ett tidsfördriv, en sista grej så att jag sen skulle somna lugnt och harmoniskt. Så jag var helt oförberedd.
Den tjocka luntan – det är liksom humor – handlar om att man borde utmana sig själv. Varje dag under ett helt år har ett direktiv: idag ska du leverera samtliga dina e-postbrev på papper personligen till mottagarna. I dag ska du använda all din tid och energi till att störta en diktator i fjärran land. I dag ska du stalka ett djur. I dag ska du baka bröd naken....
Fniss. Jag började komma i skrattform, men jag var ändå oförberedd. Sedan fastnade jag då vid den ödesdigra dagen: 349. I dag ska du säga något till en person som den aldrig glömmer, lyder ordern. Illustrationen består av sex ljusröda öron, så jag såg framför mig att man tar någon om axeln, till exempel en avlägsen kollega på jobbet, och viskar i örat:
– Du påminner mig om Adolf Hitler.
Sen går man bara iväg och låtsas som ingenting.
Visserligen inte så snällt, men syftet var ju att säga något mottagaren aldrig skulle glömma. Nå, i boken finns också mjukare alternativ du kan viska i örat:
– Du är min hjälte.
Eller:
– Jag är din biologiska far.
Eller:
– Jag har bestämt att du ska ärva hela min förmögenhet.
När jag läste det sista förslaget lade jag ner boken i sängen, låg förstelnad en stund, tänkte situationen helt praktiskt framför mig. Jag såg hur jag närmar mig någon som jag blott känner till utseendet, går fram och viskar sedan det överraskande beslutet om arvet i örat på honom eller henne. Viktigt är att samtidigt, som kontrast till sitt eget arv, tänka på den amerikanska filmklichén: fadern lägger armen om axeln på sin son, gör en svepande rörelse över oljefälten i Texas och säger: ”Son, one day all this will be yours”.
Det var något i det oväntade och absurda i dag 349 som råkade kittla just min skrattnerv. Först var det bara ett lätt fnissande, men vulkanen hade vaknat, det fanns ingen återvändo. Jag föll ner på sängen, kippade efter andan, låg där i flera minuter med värsta skrattspasmerna tills jag insåg att jag måste bort. Det var panik. Fick inte luft. Krälade till vardagsrummet, ständigt hysteriskt gnäggande, och bankande i väggen. Det var inget mindre än ett rop på hjälp.
Sambon kom springande, vad är det som har hänt? Men jag kunde bara peka på boken, det skulle liksom fungera som förklaring. Hon skakade på huvudet, och måste strax rusa tillbaka till vår gråtande son som trodde det hade hänt något. Pappa låg ju på golvet och vred sig.
Ingen fara, försökte mamma trösta. Pappa genomlider bara sitt livs bästa skratt. Nästa dag var jag fullkomligt utmattad. Men jag surfade som på moln. Och jag visste att livet hade förlängts.
Visst, humor handlar om personlig smak. Jag har full förståelse för om ni inte ens drar på munnen åt ovanstående. Själv kan jag skratta gott åt de otaliga Hitlerparodierna från filmen Der Untergang som världens humorknäckare skapat, jag älskar Choko-Lindgren som refererar en hockeymatch mellan Hanken och TF, jag fullkomligt kiknar av ”Det är bögarnas fel” och så vidare (allt finns på Youtube).
Du har kanske en annan smak, det spelar ingen roll.
Huvudsaken är att skrattet får bubbla fram.Fotnot:This book will change your life (2003) och This book will change your life again (2005) kan beställas via internetbokhandlar.