Strax innan jul gick jag äntligen på Svenska teaterns uppsättning av pjäsen Chaplin. Och precis som teater ska funka blev jag inpsirerad av Patrick Henriksens tolkning av den judiske barberarens tal i diktatorn Hünkels podium. Väl hemma var jag tvungen att bums kolla talet i original (det är i såna stunder jag älskar YouTube).
De flesta känner till talet i filmen Diktatorn som i förlängningen ledde till att Charlie Chaplin inte längre var önskvärd i the land of the free. Det har analyserats av otaliga retoriker, och när jag ser på det för första gången på många år känns det patosfyllt och rentav överdramatiskt.
Tills jag insåg att det var cynikern som tittade och lyssnade. Jag syftar på den inre cynikern i mig – den värsta killen som finns.
För det som den där barberaren gjorde 1940 var i själva verket det modigaste en människa kan göra. Han gick mot strömmen. Mot hat, mot krig, mot makten och mot det förblindade folket. Det var inte bara mot det nazistiska Tyskland utan det var också ett desperat vakna!-rop till USA som i det skedet försökte hålla sig utanför kriget.
Men tänk om barberaren hade talat idag?
Ett nyårstal till Finland och världen år 2014?
Kanske hade han ropat vakna! också till oss? Kanske han hade tagit upp allt det där hatet som pyr till höger och vänster och där ute på nätet. Kanske han hade vädjat till oss, till den som vi egentligen vill vara men inte vågar: till människan, humanisten, mjukisen i oss:
Vi önskar alla leva lyckliga med varandra – inte leva på varandras olycka. Vi vill inte hata och förakta varandra. I den här världen finns det plats för alla och jorden är rik och kan försörja alla.
Och kanske han hade tacklat vår slaviska beundran för dagens religion, alla dessa tekniska prylar, denna törst som aldrig släcks?
Vi har ökat farten men samtidigt stängt in oss själva: tekniken, som skulle kunna ge oss överflöd, har istället gett oss saknad. Vår kunskap har gjort oss cyniska, vår klokskap har gjort oss hårda och ovänliga. Vi tänker för mycket och känner för litet; vi behöver mer mänsklighet än teknik, mer vänlighet än klokskap.
Och kanske barberaren hade sett på de ökade klyftorna i samhället, och vägrat acceptera att girighet så ofta går före mänsklighet:
Livets väg kan vara fri och vacker men vi har gått vilse. Snikenheten har förgiftat människornas själar – har barrikaderat världen med hat.
Till slut kanske han hade höjt tonen, gått upp i varv, vädjat till var och en av oss att inte passivt acceptera att vi lever i iskalla tider:
Låt oss göra oss av med girigheten, hatet och intoleransen. Låt oss kämpa för en förnuftig värld, en värld där vetenskap och framåtskridande skall leda till alla människors lycka.
Konstigt. År 1940 stod Europa i brand. Så är det inte nu … inbillar vi oss åtminstone. Men ändå känns nästan allt som barberaren sade då aktuellt igen.
Därför är frågan: Borde vi lyssna på honom?
Eller litar du på din inre röst som säger att barberarens nyårstal bara är patos och trams?