Bilsemester med familjen, fem personer. Den här gången är det Sveriges tur, så vi kör från Umeå i norr till Stockholm längs östkusten. Resans princip är enkel: varannan natt tält, varannan under tak.
Eftersom inget annat är förutbestämt brukar frågan varje eftermiddag förr eller senare bubbla fram från baksätet: ”var ska vi sova i natt”?
Det är då vägatlasen plockas fram.
Men en vägatlas är inte en objektiv och saklig faktabok. Allt annat. En vägatlas är lika förförisk som hemlighetsfull. Den lockar med poetiska ortsnamn, fascinerande kustremsor, märkliga symboler – men låter fantasin göra resten.
Så i dag fastnar ögonen på en stor halvö öster om Hudiksvall som heter Hornslandet. Jag kan bara inte slita blicken från kartbladet, jag ser vägen som slingrar sig framåt, bara någon enstaka liten by, och längst där ute en campingplats i Hölick (ah, vilket namn)… och sedan bara havet.
Men hur ser där ut? Vad gör man där?
”Ikväll ska vi till Hornslandet” svarar vi baksätet.
Så vi rullar in på
campingen där sanna designstugor varvas med husvagnar och klassisk tältcamping. Tallskog. Sandstränder. Allting känns så sommar, så rätt.
– Ni är väl här för
Rock vid havet? säger flickan i receptionen.
Uh. Rockfestival? Här? Ikväll?
Innebär det tiotusentals femtonåringar, ett bölande hela natten, ölflaskor som kommer flygande mot tältet?
Nej, snart sitter vi alla fem i sanden i julinatten intill scenen. Folk skålar, skrattar och småjammar. Det är stiligt, mycket småskaligt, och trubaduren Erik som underhåller mellan rockbanden sjunger en ”östfinsk snapsvisa”. Och efter att huvudnamnet Pernilla Andersson dragit sitt set får jag dessutom autograf på hennes nya CD.
Och Hölick är inte redo med oss än. Nästa dag joggar jag i ett
naturreservat som, lär jag mig, på grund av en skogsbrand år 1888 i dag besitter unik flora och fauna. Ja, och apråpå ingenting finns här Europas nästlängsta
grottsystem i urberg. Leden för mig ut till kusten på östra sidan av halvön … det är horisonten, fältet med klappersten, det är ensamheten … och väl tillbaka springer jag ut på sandstranden och kastar mig i havet och inser att det inte bara är den nordiska sommaren jag älskar.
Jag älskar också min vägatlas.