Jag tänkte: I något skede måste man ju sätta stopp för allt detta livets allvar. En gång för alla, liksom.
Så jag frågade mig själv: Hur frigör man sig?
Det kom inget svar. Bara tystnad.
Så likt en revolverjournalist upprepade jag frågan med barsk stämma och feta bokstäver:
– Du hörde rätt. HUR frigför man sig?
Journalistens enträgenhet fick mig att sänka garden. Som skuggan av ett eko, som ett minne av ett minne, pep det till inom mig. En gammal nedtryckt frihetsdröm pressade sig fram, svarade på frågan.
Efter en koll på nätet insåg jag dessutom att det inte var en tillfällighet att slumpen styrde mig: Om blott några dagar skulle det ske! Jag skulle (försöka) kasta av mig livets tunga bojor.
Den lilla byn Vesijako i Padasjoki strax väster om Päijänne. Allt är precis som det ska: landsvägen korsar sädesfälten, byns föreningshus, ett litet öltält, en lokal jazzorkester.
Och mitt i folksamlingen ett gäng helnakna figurer.
Alldeles strax borde jag vara en av dem. Inne i föreningshuset knyter jag skorna – de enda tillåtna klädesplaggen – extra länge, försöker dra ut på tiden, söker efter mentala flyktvägar, men mitt i allt detta finska frisinne måste ju någon stå för det finlandssvenska frisinnet så jag övervinner mina demoner och låter mig kastas in i lejonkulan.
Så nu står jag här i en klunga av nakna medmänniskor, omkring sjuttio stycken män och kvinnor, i åldern tjugo till sjuttio, tränade, otränade och helt vanliga kroppar om vartannat, men vem bryr sig? Vi är omgivna av många fler nyfikna och påklädda fegisar (alltså lejonen) som kallar sig publik och som – naturligtvis – har telefonkamerorna riktade. YouTube nästa.
Det svindlar i mitt lilla pryda huvud. Är detta faktiskt på riktigt?
… Men samtidigt som frågan ställs släpper allt.
Fniss och ha ha och jess!
Det ÄR på riktigt och pang där gick starten, Nakukymppi 2011, tio km spring eller gång.
Mitt vanliga reseskryt om Bajkalsjöns klippor eller de mäktiga stupen vid Drakensberg i Sydafrika förbleknar helt överraskande, för nu springer jag på en liten finländsk landsväg, jag har solen i ryggen och flera tiotal joggande nakna landsmän framför mig, det är en lika absurd som befriande som härlig syn.
Livets allvar. Finns det?
Arrangörerna, här är allt charmigt hejmlagat, drivs av en ädel princip: loppet är ett humoristiskt ställningstagande mot textil- och prylfixeringen inom motionsbranschen.
Och så springer vi där för ganska fulla muggar, överraskande snabbt börjar det kännas helt normalt, men vi snackar också och jag inser att folk faktiskt har kommit från hela landet bara för att få springa tio km sprittis, inte för att visa upp sig utan bara för att få vara med.
Det är attityd. Det är humor. Det är Finland som bäst.
Än livets bojor då?
De lämnade jag i Padasjokis skogar. Förhoppningsvis för gott.
Share |