Snöblandat regn rasade ner från skyn då vi, tre vänner från Helsingfors, stod utanför Hackmanns kontor. Män med blytunga spett gick loss mot isen som klistrat sig fast i trottoaren, skitiga pölar stora som jacuzzin bromsade upp trafiken, bakom oss sneglade ett slott med anor från 1293 på oss.
Vi hade ärende till direktör Hackmann på Biskopsgatan 14. Genom ytterdörrens fönster såg vi en maläten soffa kvarlämnad i trapphuset. Det ståtliga – men aningen dystra – granitpalatset var igenbommat.
Så vi gick runt huset, vi trivs ju bäst på bakgårdar, plumsade genom snön, över obestämt bråte och se!, naturligtvis, stod bakdörren (så där i princip) öppen.
Ah, ibland är livet som en lek: full med små äventyr.
Med gapande munnar och darrande knän vandrade vi in i Wilhelm Hackmanns pompösa kontor (första våningen) och bostad (andra våningen) byggd för drygt hundra år sedan. Vi föreställde oss viktiga möten med viktiga industripampar i de ståtliga mötesrummen, knastrandet från kakelugnarna, barnen som diskret springer i trappan och tar en paus på den söta träbänken mellan våningarna.
Det är vad vi såg i vårt inre. I den riktiga världen såg vi det ödelagda huset med sönderrivna urblekta tapeter, sovjetiska fuskväggar, igenspikade ingångar…
– Du ska till … Viborg?
När jag, en gång om året, berättar vart nästa resa bär hän, brukar jag få ett snett leende och ett medlidsamt konstaterande: ”Ja-a, det blir säkert en tung resa…”.
Dessa ofta välutbildade människor har svårt att dölja sitt förakt. Ska man resa till kulturen ska man ju resa till riktiga europeiska kulturstäder. Men i Viborg finns ju inget mer än spritrally, elände och patetisk nostalgi.
Genom sin arrogans går de miste om en viktig del av Östersjöområdets kultur, historia och arkitektur. När journalisten Anders Mård år 2005 gav ut en guidebok i reportageform, ”Tillbaka till Viborg” (jag är visserligen lite subjektiv: jag medverkade med två kapitel) inbillade jag mig naivt nog att Mårds engagemang skulle bli startskottet för en ny våg av Viborgsresenärer. Folk som vill få Karelen, Sverige, Tsarryssland, Finland, Sovjet och det nya Ryssland – historia och nutid – allt i ett paket.
… Men boken blev inte precis någon storsäljare.
Tillbaka till palatset. Vi gick ner i den beckmörka källaren, hittade rester av skumma bilverkstäder och nerslitna sängar och kände oss därmed (lite) som arkitekten Uno Ullberg år 1925. När han planerade ett sockermagasin för Hackmann på tomten intill hade nämligen störtregnet åter igen öppnat nya hål i marken. Efter lite grävande upptäckte han en källare och en gammal gravgård – franciskanerbrödernas begravningsplats!
Medeltiden hade igen gjort sig påmind i Viborg.
I modern tid har de ”privata investerare” som någon gång på 1990-talet tagit över Hackmanns palats installerat två nya rör som slingrar sig upp genom golvet till var sitt värme-element i de övre våningarna.
Vem vet, kanske huset faktiskt ska räddas?
Så vi blickar ut genom valvfönstren, kopplar upp oss till viborgaren Wilhelm Hackmann (1842-1925) och formulerar vårt ärende till honom, till oss själva och till alla potentiella resenärer:
Ha förtröstan – pendeln kanske svänger nu.
---
Se Jocke Enegrens bildkavalkad från vår inspektionsrunda i Hackmanns palats.