Det var när jag äntligen städade undan julprydnaderna som min blick åter igen fastnade på min favorit bland julgrejsen: en liten tavla med farmors rim till julegubben.
Året är 1921, hon är åtta år gammal, och i november skriver hon sin önskelista. Hon börjar med att rapportera att hon går i skolan var dag, att hon räknar, läser, musicerar och tenterar.
Och vad önskar sig flickan i denna traditionella borgerliga familj? Lyx i överflöd? Massor av prylar?
Jag av pennskaft har behov.
då med bläck jag skrifver,
Och en gummibit så grof
Du väl ock mig gifver?
I nästa vers nämner hon ödmjukt även yllestrumpor och vantar, men sen är det också slut, eller nästan, för i slutet slår hon till med storsläggan: tänk om julegubben en sjömansklänning hade?
Det är i stunder som dessa jag drar fram min hemliga tidsmaskin från garderoben. Skotten i Sarajevo eller Mainila är småpotatis, tänk att få se farmor, åtta år, förväntansfullt öppna klapparna innehållande pennskaft eller suddgummin, och kanske till och med den där sjömansklänningen?
Ah, ett barns lycka.
Ser ni hur nöjd hon ser ut?
För när jag ser henne ser jag något som vi saknar 2012, även om det mesta i dag är bättre än 1921. Vi lever ju till exempel inte i sviterna av ett inbördeskrig, vi har eliminerat många sjukdomar, klasskillnaderna har minskat, både kvinnor och män kan förverkliga sig själva.
Men trots dessa gigantiska framsteg … är vi nöjdare när julegubben kommer i dag, eller när han kom 1921? Visst, det är troligt att en smarttelefon idag ger lika glada miner som ett suddgummi 1921.
Men skillnaden ligger i hur länge vi är nöjda.
För om vi inte är nöjda shoppar vi oftare, och därmed kan samhället rulla vidare – men priset är att individen blir allt rastlösare.
Rastlösare …. Inte nöjd…?
Det hänger också ihop med att vi idag kräver att bli underhållna. De tråkiga sekunderna när ”ingenting händer” är skrämmande, nånting som bör tillintetgöras.
Hur blev det så? När tidsmaskinen ändå är igång drar jag för att få klarhet till underhållningens barndom – till min egen barndom, och stämmer träff med åttaåriga mig själv.
Året är 1976, det är lördag – alltså veckans underhållningshöjdare på tv. Nå, Magnus är tydligen inte hemma utan ute och spelar gatuhockey, men tidningen ligger framme, tryggt vilande på den svartvita teven.
Och vad visas på dumburken i kväll då?
Jaha, blott två kanaler finns tillgängliga varav den ena börjar sända på eftermiddagen och den andra klockan sex på kvällen, bägge kanalerna säger god natt i tid till midnatt. På ettan kommer femte avsnittet (i färg) av Kalevala, sedan ”Släkten Adams”. Före nyheterna på bägge kanalerna kl 21 kommer ”En afton med muntra sånger” och efteråt ”En kvart för Tavastland” och sedan underhållningsprogrammet (det enda?) ”Vinkistä Vaari”. På tvåan bjuder lördagskvällen på ”en livsnära film som berättar om en bogserbåt, om ett gammalt stocklok och om en lokförare”.
Huh, huh, livet måtte ha varit olidligt tråkigt förr, grymtar jag till mina tidskompisar.
Men åttaåriga farmor från 1921 och åttaåriga Magnus från 1976 småler bara överseende och säger något för mig obegripligt:
De säger att livet är allt annat än trist.
De hävdar rentav att de är nöjda!
För att unvika missförstånd: Eftersom lite samma tematik tas upp snärtigt av André Wickström (om 1970-talet, men med en helt annan slutsats...) i pjäsen De tio budorden som hade premiär på Lillan 27.1.2012, informerar jag att vi förstås gjort detta helt oberoende av varandra. Min text lämnades in i början av januari.