Att två av tre chefredaktörer drabbades borde vara en stor publicistisk och principiell sak. Chefredaktören är ansiktet utåt, opinionsbildaren, ledaren. Hen som tappert styr skutan genom stormiga vatten och balanserar mellan VD och styrelser, läsare och annonsörer, men som alltid kämpar för det journalistiska, för integriteten, för utvecklingen.
Men har chefsomställningarna på KSF Media väckt debatt?
Öh. Nej.
När nyheten slutligen gavs ut till offentligheten (2.9.2016) presenterades den nya chefredaktören Susanne Ilmoni förtjänstfullt i Hbl, men Tommy Westerlunds öde berördes med blott en (1) mening i en faktaruta.
Så man kan ju inte låta bli att undra: Var det fel på Westerlunds publicistiska visioner? Brast det i ledarskapet? För det måste väl ha varit något fel då karln blev avsatt efter blott ett och ett halvt år som papper-Hufvudstadsbladets chefredaktör?
Eller tänk om det inte är så noga med vem som är chefredaktör numera?
Enligt uppgift ville en ledande journalist på Hbl i mitten av maj 2016 göra en intervju med KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh. Det var då Bergh skulle förklara den plötsliga kursändringen inom bolaget och erkänna det som många gormat om i många år: ”Det var ett strategiskt misstag att satsa på gemensamt material i alla våra tidningar.”
Att låta ägarens VD tala ut, utan kritiska följdfrågor, är (eller borde vara) en ytterst känslig fråga. Något för den där publicistiska ledaren, chefredaktören, att ta itu med.
Men inte på Hbl i maj 2016.
Enligt en kolumn som Annica Lindström i Grävgruppen publicerade 16.9 på medium.com och vars uppgifter bekräftats separat till Journalisten, spelade pappertidningens chefredaktör en mycket blygsam roll i processen – han ställdes mer eller mindre inför fullbordat faktum.
Här kunde man nästan använda det engelska ordet outrageous.
Vi flyttar till Östnyland. Där tog Helén Kurri över chefredaktörsposten då Röman fick sparken. Men varför fick Röman gå?
Röman gick redan i våras ut med att hon motsätter sig planerna att förvandla Östnyland till en tvådagarstidning (på papper). Hon stod alltså upp för det publicistiska, enligt sin övertygelse om vad som är bäst för läsarna och tidningen.
Det enda som mig veterligen läckt ut kring avskedandet är det som Röman själv kommenterat i Svenska Yles Mediepodden (2.9.2016). Hon säger där att ”jag har svårt att tänka mig att det [hennes uttalanden om tvådagarstidningen] inte skulle ha påverkat beslutet”, och låter förstå att hennes protester i våras ”ur ett företagarmässigt” perspektiv kan tolkas som att hon skadat sin arbetsgivare.
Så fick alltså chefredaktören alltså verkligen gå för att hon protesterade, för att hon kämpade för tidningen?
I så fall visar det hur lätt chefredaktörskapet väger i dag, medan tystnaden kring allt detta bekräftar den nya verkligheten:
Den journalistiska makten finns någon annanstans