Den berättigade frågan ställde en förstaårsstuderande vid Soc & kom mig här om veckan.
Jag kontrade med mantrat som börjar ungefär så här: undersökande´och berättande journalistik kommer alltid att behövas, eftersom världen är så pass komplex – allt ryms inte in i en uppdatering på sociala medier och vem ska annars granska och och och ...
Det här är inget konstigt. Varje yrkesgrupp bär på en stolthet och motarbetar sin egen utplåning. Hotellbranschen försvarar sig mot Airbnb. Taxibranschen får polisens hjälp mot Uber. I min värld riskerar visserligen dessa två hela sin trovärdighet med dylik skjut-alla-konkurrenter-attityd. För i slutändan klarar sig ändå bara den som anpassar sig, som är tillräckligt bra och som visar att den behövs. Och som behärskar sitt kärnuppdrag.
I våra mediehus KSF Media och HSS Media har man däremot uppenbarligen, åtminstone delvis, tappat tron på journalistikens kärnuppdrag: att granska, att berätta, att vara oberoende. Så här står det till exempel på ksfmedia.fi när man talar till annonsörerna:
”... vi på KSF Media har grundat en avdelning där de som jobbar är experter på att producera innehåll och design och har lång bakgrund av journalistisk produktion. Vi fokuserar alltid på att öka försäljningen för våra samarbetspartners samtidigt som vi stärker deras bränd.”
På sin blogg skrev å sin sida HSS Medias Linn Jung på tal om sitt jobb med advertorials: ”Här i min office skriver vi mest solskenshistorier. OCH DET ÄR SÅ OTROLIGT ROLIGT!”
Jag varken skall eller vill ta bort en rolig arbetsdag från någon. Men om vi ser bortom individen är dessa resonemang liktydiga med att sträcka upp händerna och säga, allright, vi struntar i idealen (ett fult ord i dag), i stället säljer vi den journalistiska kunskapen till den som betalar.
Som företagare och läsare inser jag självklart det helt nödvändiga med både klassisk och nya arter av annonsering. Men ska journalister användas till det? Mycket tveksamt. I min värld är det att ge upp journalistiken, att använda en yrkeskunskap till något helt annat än vad som är avsikten. Häng mig bara om du tycker det låter elitistiskt.
Att anpassa sig ska inte betyda att kapitulera. Det ska betyda att bli bättre, att tro på sig själv, att förstå tiden man lever i. Vad har till exempel finska Longplay och rikssvenska Filter gemensamt?
1. Passionerade innovatörer.
2. Grym satsning på oberoende och berättande journalistik.
3. Utdömda som omöjliga projekt (av ekonomiska orsaker).
4. Slutresultatet: helsikes mycket annonser i en pappersprodukt (i senaste nr har Filter 32 sidor annonser) och/eller tillräckligt mycket betalande prenumeranter (Longplay och Filter).
Däremot får man intrycket att KSF/HSS Media – de är förstås inte ensamma om detta – inte längre tror på journalistiken och journalisterna. Och det samma gäller många läsare.
Så tillbaka till grundfrågan: Finns det alltså behov av journalistik i framtiden?
Ja, åtminstone så länge vi vill bidra till en öppen västerländsk demokrati, där företag och myndigheter kan och ska granskas.
Men journalistiken måste i så fall vara förbannat bra, så bra att ingen ens kommer på tanken att försöka köpa innehåll av oss, så bra att läsarna inte kan leva utan den, så bra att de som annonserar vill betala för att synas i samband med de bästa berättarna och granskarna.
Det blir inte lätt. Men feg och visionslös är den som inte försöker.
Kolumnen finns även på Journalistens webbplats.