Slutet av sommaren. Savolax. Undantagsvis har sambon och jag tagit oss till civilisationen, d.v.s. till köpcentret utanför Kuopio. Detta är bilisternas värld. Absolut ingen orsak att promenera.
… Men vad är det där?
Vandrande längs den asfalterade cykelvägen som i övrigt gapar helt tom spatserar en skäggig man med en stor kärra framför sig. Banderollen får även den mest cyniska att haja till:
On foot across the universe!!!
Vi tvärbromsar – den här mannen måste vi snacka med.
Vi hinner spekulera en kort stund: Är det en frälst amerikan som vandrar runt världen för att förkunna Budskapet? Kanske en knäppgök från Långtbortistan? Eller är det modern marknadsföring för ett nytt shoppingcentrum?
Inte alls.
Det visar sig vara en söt, blyg och skäggig gubbe från Ryssland. Han ser ut som en tomte och heter naturligtvis Vladimir. Efternamn: Ponomarev. Hemort: Saratov.
Vladimir har vandrat i åtta år. Han går inte året runt, och det är enda gången han höjer rösten från sitt normala tillbakadragna tilltal:
– Ni måste ju förstå att det är dyrt att gå runt universum. Därför måste jag tjäna pengar emellanåt.
Han säger att han därför jobbar fyra-fem månader per år som schacklärare för ungdomar i hemstaden (finns det något annat land där man kan tjäna en penning på sånt?).
Vladmiris dagsmarsch går på 30-35 km, i Finland gick rutten längs Villmanstrand-Hfrs-Brahestad-Vasa-Uleåborg-Rovaniemi-Kuopio-Villmanstrand. Att vandra och tälta i Finland är lätt, men annat var det i Laos:
– Vägarna var så dåliga och smala. Stup på bägge sidor, säger Vladimir och ryser.
Har han ens telefon?
– Jovisst, svarar Vladimir först, som för att lugna mig, men tillägger:
– Men den föll i asfalten och har varit trasig i någon månad.
Framför sig skuffar han vagnen med allehanda odefinierbart bråte som jag prövar rulla. Uff! 80 kg. Vladimir må vara liten, men han är ännu uthålligare än man skulle tro.
Och slutligen ställer vi den typiska frågan: Varför?
– Jag vet egentligen inte. Jag tycker bara att detta är ett roligt sätt att resa.
Som säkert många andra tänker jag Forrest Gump. Men jag tänker också på en bok av äventyraren Fredrik Sträng om tragedin på berget K2 år 2008.
Boken berättar den sjuka historien om hur en samling internationella klättrare under stor dramatik går under på väg ner från toppen. Bland annat blir tre sydkoreaner hängande upp och ner i sina linor där de sakta men säkert fryser ihjäl. I boken försöker Sträng förklara varför man trots livsfaran vill upp på K2 och citerar en bergsklättrarkollega: Den som måste ställa frågan varför? kan aldrig förstå svaret.
Men här står Vladimir och svarar på varför? – och i motsats till K2 förstår jag svaret. För Vladimir har ju rätt. Att promenera är det överlägset bästa sättet att se både näromgivningen och resten av världen.
Det är å andra sidan ingen nyhet. Problemet är snarare att vi alla har för bråttom för att ta en rejäl promenix i varadagen.
Men inspirerad av tomten Vladimir gör jag ändå ett beslut: Den här hösten ska promenaden bli mitt huvudsakliga fortskaffningsmedel – men blott i Helsingfors.
Bäst att låta Vladimir sköta resten av universum.