Ältandet på bägge sidor om språken och kulturerna verkar gå på små övervarv för närvarande på nätet eller kolumnplats. Några högljudda figurer attackerar aggressivt, andra gräver ner sig i tratig självömkan. Gemensamt för dem alla är att den egna folkgruppen blint ska försvaras, naveln ska granskas riktigt riktigt noggrant och den sista (symboliska) striden är här och … gääääsp.
Skärpning! Varenda en.
Nu är det istället tid för konstruktiva idéer. Tid att sträcka ut en arm. Tid att ta emot en utsträckt arm. De allra flesta människor på vår jord vill inte ha trubbel, vill inte ha konflikt, vill inte hacka ner och krossa andra kulturer.
Och så är det i Finland också, vilket t.ex. Magmas nya undersökning bekräftar.
För vi ska inte låta skrikarna eller ömkarna ta över. Det var när jag ställdes inför en klass med svenskalärare från hela landet här om månaden som jag förstod vad allt handlar om.
– Snälla du, kan du inte skicka en livs levande finlandssvensk till oss i Joensuu?
De bönade och bad. De ville att deras elever skulle se att finlandssvenskar ju faktiskt är helt vanligt folk. Jo, vissst finns det många synnerligen tappra finlandssvenska skådisar som turnerar de finska skolorna med just det budskapet. Men det räcker inte. Långt ifrån. Det finns mer än 3000 grundskolor i Finland och fler än 400 gymnasier.
Och alla vill de röra en finlandssvensk, liksom säkert också en same och en ryss. Känna efter och sniffa lite.
Men det är något lurt här. För redan när jag gick i skola i Norsen i Helsingfors på 1980-talet hade vi utbytesstudenter från stora internationella världen, och i dag sticker skolelever utan att darra precis vart som helst på utbyte: Argentina, Kamerun, Filippinerna…
Men det fanns då, och finns fortfarande, en mur kvar, en mur som nu måste rivas: Aldrig att vi skulle ha sniffat på finska Norsen (300 meter längre bort) eller att de skulle ha sniffat på oss. Det var absolut inte en uttalad fientlighet utan bara en lika osynlig som självklar barriär. Och så där tycks det vara fortfarande i hela Finland. Ett år i Thailand? Självklart! Ett år i Pernå eller Ranua? Öh…, var är det?
Eftersom grunderna till fördomar/kunskap skapas redan i tidiga år ingår i min klarsynta vision att alla Finlands rektorer ska sätta sig ner i en jätte sal och skriva på ett konvolut: ”Det finns inga barriärer mer…” ska de sjunga.
Och resultatet? Ett omfattande inhemskt utbytesprogram. Ett år i Pieksämäki eller Oulainen gör gott för vilken finlandssvensk tonåring som helst. Liksom ett år i Evitskog eller Pjukala gör mums åt andra hållet.
För tänk så det ska sniffas och kännas i denna nya massrörelse. Stolta österbottningar som talar flytande savolaxiska! Kluriga savolaxare som blir nya handbollsstjärnor i BK-46! Tavastlänningen som brer på rejält med södra hesa-fisv-bräkande. Ulrikasborgaren som världsvant glider omkring i Kajanas dunkla gränder.
Slutresultatet? Ingen av dessa otaliga nya finländska kosmopoliter kommer någonsin att tala illa om varandra utifrån okunskap. Tvärtom. Många – väldigt många – kommer att bli kära i varandra.
Vilket var syftet.