På ett plan är det lönlöst att börja peka ut ”ansvariga”, för drivet till sin spets finns det bara en: En 22-årig vuxen man.
Men varje människas liv är en summa av oändligt många faktorer. Och det är det taggiga garnet vi nu desperat försöker nysta upp, genom att ställa frågor och söka svar.
Mina frågor är säkert gemensamma med många, men andra kan ha helt andra frågor, luta åt helt andra slutsatser.
Jag frågar i alla fall först om vapnen.
Jokelatragedin var ett uppvaknande för den stora allmänheten, inklusive mig. Plötsligt kom det fram att Finland, alltså vår regering och våra tjänstemän, hade gjort vad de kunnat för att bromsa upp och urvattna EU:s planer på striktare vapenkontroll. Passar inte i Finland! Vi har våra egna traditioner! Lätt pressade mumlade Matti Vanhanen och inrikesminister Anneli Holmlund … ja, vad förklarade de egentligen? Just det. Ingenting, absolut ingenting, precis som vanligt.
Och lika självklart var att nästan ingenting hände, lite direktiv och sånt från ett (i detta fall) mesigt inrikesministerium skulle minsann inte ändra på våra goda traditioner.
Hesari visade t.ex. i februari hur lätt deras reporter fick en likadan pistol som användes både i Jokela och i Kauhajoki. Inga frågor ställdes.
Eldvapen dödar inte, människor gör det. Det är en smart slogan men också en dimridå, för eldvapen gör det åtminstone betydligt lättare. När Hbl i går i sin avslöjande rapportering från vapenhandeln i Jokela citerar försäljarna kastar de fram en annan förrädisk dimridå: ”Vilket hem skulle du hellre vilja göra inbrott i, ett där det finns vapen eller ett där det inte finns vapen?”.
Välkommen till ett samhälle som bygger endast på rädsla, falsk trygghet och mera våld. Ingenting gott kan följa av att upprusta oss alla.
Jakt däremot är en sund hobby. Men ingen skjuter älg med en .22-kalibrig pistol.
Jag frågar också om psykvården i våra skolor, kommuner och på arbetsplatserna.
I offentligheten vet alla att det redan sparats till döds. Tidningar som ÅU och Hbl har t.ex. förtjänstfullt följt upp Jokelatragedin och visat hur nedkörd psykvården är. Öppna munnen, pillret in, dörren är där. Om man har tur. Från skolorna hörs desperata rop på hjälp från skolpsykologerna och –kuratorerna. En enskild person ska ha koll på flera tusentals barn i flera olika skolor. Om inte det är tecken på ett sjukt samhälle undrar jag vad som är.
För tänk om det ändå är så obehagligt som Roger Boyles skriver i The Times, att Finland i jakten på goda pisa-resultat inte hinner kolla och inte bryr sig om hur eleverna faktiskt mår?
Men ingen fara, det finns en patentlösning på allt i det här landet: skattelättnader! Så att vi sedan kan satsa – en vacker dag – kanske – äh – knappast ändå – blev för dyrt. Vi använder massor av juridiska tvivelaktigheter och ekonomiska resurser på bekämpning av t.ex. terrorism och graffiti – men tänk om fienden egentligen lurar inom oss själva, inom ensamheten?
Så därför vill jag till sist bara fråga: Ska vi börja jobba mindre och umgås mera?
Mera läsning: Jeanette Björkqvist skriver i SvD.