Det var en dag i slutet av augusti, och ytterligare en Boeing 747 lyfte från Kapstaden på väg mot Europa. Allt var säkert som vanligt: Gäspandet under säkerhetsinstruktionerna, armbågar som försöker stjäla plats från stolgrannen, utbudet av ett tiotal filmer, drinkarna, maten.
Bara med den skillnaden att någonstans under dessa hundratals passagerare insåg en stackars sate att han fryser ihjäl.
Vem var han? Ingen tycks veta. Men det är inte långsökt att tänka sig att han kom från slummen som omgärder det i övrigt rätt glamourösa Kapstaden. Kanske hade han familj där, kanske inte.
Men vi vet att bara den som inte har något att förlora – förutom sitt eget liv – klättrar över stängslet till flygfältet, springer till närmaste jetplan och kliver in i hjulstället.
Kanske han hade hört om rumänen som för två år sedan klarade av flygresan från Wien till London med samma metod? Kanske han inte hade hört om den pakistanska pojken som gömde sig i hjulstället, men som föll till sin död då hjulen drogs in? Kanske han inte kände till de fysikaliska lagarna: att syret tar slut och det kan bli upp till -60 i det minimala utrymmet.
Eller mera sannolikt: Han visste nog. Men hoppades på ett mirakel.
Istället kom döden, plus en kort notis i det globala nyhetsflödet.
Jag har sportat med att fråga mina vänner om de läst om mannen – ingen hade en aning. Och varför skulle någon av oss ens minnas honom? Allt är redan vardagsmat:
Båt med hundratals libyska flyktingar upptäcks utanför Italiens kust. Slutresultat: döden (90 stycken törstade eller hungrade ihjäl) plus en kort notis. Bortglömt fem minuter senare.
Flyktingar kvävs ihjäl i containrar på väg till Fort Europa. Slutresultat: döden + kort notis. Bortglömt fem minuter senare.
Närmare hundra flyktingar trängs på en hemgjord farkost som sjunker mitt ute i havet mellan Malaysia och Australien. Slutresultat: döden + kort notis.
Ändå handlar varenda drunknad flykting om ett liv, ett livsöde, precis lika relevant som ditt och mitt liv.
När det gäller att notera mannen från Kapstaden, utöver nyhetsnotisen, var mig veterligen det enda undantaget kolumnisten Lindsday Johns i Daily Mail.
Varför brydde han sig? För att han själv har vuxit upp i Kapstaden, han kunde alltså relatera till mannen, känna empati. Och han satte allting i perspektiv genom att jämföra denna mans desperata flykt med kravallerna i välstånds-England.
Själv fastnade jag vid notisen bara eftersom jag har besökt slummen i Kapstaden, jag kunde alltså i någon mån relatera. Men inbilla er inget: lika lätt glider texter om nöd på andra håll i världen mig förbi.
Empati på avstånd hjälper förstås ingen till ett bättre liv, men att åtminstone förstå varför miljoner människor varje år desperat söker livsfarliga utvägar för sig själv och sin familj, är det minsta vi i medelklassen i det, trots allt, rika Europa kan göra.
Lyckligtvis finns det lättare sätt att kunna relatera till alla dessa notiser än att själv besöka kåkstäderna Neza-Chalco-Itza (Mexiko, fyra miljoner), Orangi Town (1,5 miljoner, Pakistan) eller Khayelitsha (en av många i Kapstaden, minst en halv miljon invånare).
Hyr t.ex. Aki Kaurismäkis överraskande varma film Mannen från le Havre (2011) om en ”illegal” flyktingpojke, och se den med barn, släkt eller vänner. Filmen visar hur empati och värme faktiskt kan segra. Åtminstone i sagan.
Och det är ren en början.