Det var meningen att barnfamiljerna skulle flytta ut från Helsingfors till kranskommunerna. Egnahemshus och två bilar och allt det där. Det är ju så barnfamiljer vill bo.
Så lika bra spara in på de omtalade ”väggarna” som vanligt folk kallar skolhus och dagis. Puts väck bara.
Men trender kommer och trender går och därför är trender om inte omöjliga så i alla fall synnerligen svåra att förutspå. Helsingin Sanomat (11.1) rapporterar att Helsingfors i fjol gick på en smäll värd tio miljoner euro eftersom barnen i stan var många fler än man hade trott.
Bland annat på Brändö och Drumsö smäller man därför nu upp baracker både för finska och svenska dagisar, och oj, oj, vad det blir dyrt att bygga, anställa och organisera så här helt oförberett. Ett ”räknefel” kallar tidningen det, ett räknefel på 1100 barn. Slutresultatet är att istället för att ”spara” pengar på de där onödiga väggarna, där staden oftast betalar hyra till sig själv, smäller man nu för dyra pengar upp nya barackväggar.
Sorry, men i en riktig värld kunde man få sparken för dylik inkompetens.
Men ingen ska behöva vara överraskad. Så här har det gått tidigare både under depressionen på 1990-talet och under den påtvingade sparkuren (var det verkligen brist på fyrk då?) i början av 2000-talet.
Dags alltså att släppa sanningsbomben: ingen kan se in i framtiden. Inte ens stadens statistiker.
Och det kunde också våra beslutsfattare lära sig.
Alla förstår att samhällsplaneringen måste baseras bland annat på befolkningprognoser och att prognoserna säkert ofta också slår in. Men problemet är att prognoser har förvandlats till absoluta sanningar bara man med dem som alibi kan stänga kommunala enheter. Men hur blind får man vara om man inte ser att nya familjebostäder byggs t.ex. på Drumsö eller i Nordsjö?
Så kanske de där 1100 bonusbarnen inte borde ha varit en så stor överraskning?
I samma veva jobbar staden aktivt på att förmå folk att bli privatföretagare och starta egna dagisar. Innovativa privata dagisar är visserligen ett utmärkt komplement till det kommunala systemet men det är inte främst alternativ pedagogik eller en förtjusning över små barngrupper som driver staden i den här frågan.
Vad det egentligen handlar om är att staden bidrar med dammig byråkrati och petnoga förordningar men att någon annan ska ta de ekonomiska riskerna och slita halvt ihjäl sig för att få affärerna (dagiset) att gå runt och att föräldrarna (skattebetalarna) ska pröjsa mera än tidigare.
Privata alternativ är minst ca 130 e dyrare per månad för föräldrarna, men dagisarna har istället viss chans att nischa sig och erbjuda det som dagens barn och föräldrar vill ha. Det kan innebära, om utvecklingen fortsätter, att endast rikare familjer i välbärgade områden har råd med det som borde vara grunden i all dagvård, dvs. små grupper och känslan av personlig och hemtrevlig vård och i bästa fall med mat som tillreds i eget kök.
Jag vet, allt det där låter redan i dag som snobberi och lyx.
Och det är det som är det värsta i välfärdslandet Finland.
Fotnot: Se också min artikelserie som tar upp samma fenomen från år 2003.