Mitt i den lika utdragna som roliga middagen var vi plötsligt indelade i två grupper – kvinnor och män – i var sin ända av bordet.
Männen pratade diskret om stora saker … hm, okej, kanske det var om fotboll.
Kvinnorna däremot var både högljudda och begeistrade – de svärmades alla kring en skärm.
Det var förstås en ny app.
Just i detta fall en app som rapporterar hur du har sovit under natten. Glöm klassiska mjukisnallen, sov istället med din smarttelefon på dynan så får du på morgonen alla sömnkurvor och all sömnstatistik du aldrig visste att du behövde.
Och så där fortsatte de. Sen skulle det utbytas tips om appar, det skulle laddas ner, skärmarna gick heta – snacket lät i mina öron som värsta asociala tekniksnacket.
Boring.
Vi harklade till och försökte få kvinnorna närvarande i här och nu. Middag, ni vet. Socialt umgänge. Hallå?
De stirrade oförstående på oss i några tysta och långa sekunder. Deras fejs förvandlades till stora frågetecken, för vi talade inte ett språk de förstod. Vi var utbölingar, inte från denna värld, inte från denna tid.
Sen fortsatte de sitt interna twitter. Har ni sett den här yogaappen?
Maskinen hade segrat över mannen.
Det var i det ögonblicket jag förstod att vi har trätt in i en ny tid (jag har långsam tändning, för det har varit uppenbart länge): Tidevarvet då tekniksnack är kvinnornas snack och skärmstirr är socialt kvalitetsumgänge.
Förut gjordes teknik av män för män. Bilar, hifi, walkietalkies och annat synnerligen old school. Nu görs smart och användarvänlig teknik också av kvinnor – för kvinnor. Det är lika rättvist som briljant business. Men därför går det också så här.
Själv ser jag det som ytterligare en nit i det sociala spelet. Ja, där försökte man i forna tider hålla stånd mot alla dessa män som var uppslukade av teknik och prylar. Några minuter kunde man ju lyssna på dem, ren artighet, men på fester fanns det alltid en räddning precis intill: kvinnor. För det mesta kunde man samtala med dem på en heltäckande skala i allt från ljuvt om strunt till djupt om Livet. Och naturligtvis oja sig över det där manliga teknikberoendet.
Det var lätt att bli en populär samtalspartner. Då.
För smarttelefonerna och deras appar har ändrat på allt. Tonåringar och barn är förlorade för länge sedan: att som far få en fullständig mening från en skärmberoende tonåring är en stor ynnest numera. Det mest underhållande är ändå att på familjefester höra appberoende kvinnor (och män) som tafatt försöker tillrättavisa sina barn: ”nu ska du lägga undan telefonen och leka istället när här finns kompisar”.
Säger mammorna och dyker sedan bums in i sin egen app-djungel.
Så eftersom jag är rädd för mig själv, det där teknikberoendet måste ju ligga precis under ytan eftersom alla faller i fällan, har jag för länge sen beslutat att hålla mig borta från smarttelefoner. Fixar jag en telefon med alla de där otroliga möjligheterna kollapsar mitt självförsvar. Och så sitter jag där, liksom alla andra, på möten, på fester, på spårvagnen hypnotiserad av den där förtrollande skärmen.
Men allt har ju sina sidor. Då skulle man i alla fall ha någon att prata med.