Att resa är att vandra

Kolumni suomeksi
 

Min ryska vän frågar naturligtvis inte. Han bara konstaterar barskt: ”Vi promenerar dit”.
    Jag replikerar, ängsligt: ”Är det långt?”
    Men det spelar ingen roll, marschen är redan inledd: ”Nej, inte alls.” ekar det där framifrån.
    En timme senare, hjärtat slår, andfått försöker jag tala med vännens rygg:
    ”Är det långt kvar?”
    ”Nej, vi börjar närma oss” tycker jag mig höra på distans.
    Ytterligare en halv timme senare är detta ryska stenkast – tio km härs och tvärs över S:t Petersburgs öar – avklarat.
   
Så där var det alltid. 1990-talets ryssar lärde mig, den hårda vägen, två viktiga saker:
    1. Människans ben är till för att gå.
    2. Det finns en milsvid skillnad i ryssarnas och finländares (min) promenadkondition.
    I dag är mycket förändrat i ryska städer. Välståndet och friheten har lyckligtvis tagit över, men en effekt av detta är bilar, förbannat mycket bilar. Och när bilen tar över behövs inte benen längre.
    Men det är inte mitt problem. Jag har blivit kvar i det ryska 1990-talet.
    Hemma i Finland är det svårare, men på resan är det lätt att tacka nej till den olidliga lockelsen från en effektiv buss, metro eller skön taxi.
    Och har man en gång börjat promenera på resan kan man inte sluta.
    Det är lyxen att kunna vandra motströms mot rusningen måndag morgon, det är friheten att en vardagsförmiddag nästan ensam kunna njuta av stadens parker, det är att spontant kunna glida in på ett lokalt café som guideboken aldrig ens hört om.
    Plötsligt känns fem eller tio kilometer faktiskt som ett stenkast, för allt det du får istället såsom arkitektur och fönstershopping blir själva upplevelsen. Promenaden blir resan. Helt gratis.
    Från kulturstaden Leipzig till bilstaden Los Angeles, från historiska Viborg till donarnas Göteborg, är det alltid skornas hasande mot asfalten, typerna jag mött, det oplanerande shoppandet i en kufisk butik, som fastnat i minnet.
    Och nu önskar jag bara en sak. Att jag igen skulle träffa mina läromästare från Petersburg, få riva ut dem ur sina bilar, och säga med fast stämma:
    ”Hörni, vi går istället, det är ju helt nära.”