Visst skrev vi i som bor i kvarteren under namnlistor och e-postade och ringde och höll på. Men vårt postkontor stängde naturligtvis ändå.
Det var för ett och ett halvt år sedan. Och fortfarande, varje gång jag går förbi vår ex-post i Lillhoplax i Helsingfors, kastar jag en ledsam blick genom fönstret. Det var proffs som jobbade där inne. De visste vad kundservice var. Men lite patetiskt är det att stirra genom glasrutorna idag, för där inne finns inte mycket som påminner om svunna tider.
Ingenting för att vara exakt.
Utrymmet står nämligen tomt, oanvänt, och har gjort det i aderton månader.
Det är så staten sparar. Hyresutgifterna ut från statsägda Itellas budget (”vi har effektiverat!”) och istället in i ett statligt ägt fastighetsbolag.
Lyckligtvis fick mig veterligen ingen sparken. Det betyder att inbesparingarna för skattebetalarna torde ha varit marginell.
Effekten blev istället att 14 000 skattebetalare fick betydligt längre till närmaste post. Och samma story upprepades, och har upprepats, hundratals gånger på andra håll runt om i Finland.
Sa jag hundratals?
Jag borde ha sagt tusentals.
I början av 1970-talet fanns det nämligen 4700 postkontor i Finland. Finland var inte ett rikt land på den tiden, men nätet av postkontor var heltäckande. Jag är vissserligen säker på att de där postkontoren hade angstiga öppethållningstider och att kundservicen på sin höjd var torr och saklig, men faktum kvarstår: 4700 kontor. Hur kunde fattiga Finland ha råd med det?
Idag finns bara omkring 100 klassiska postkontor kvar, plus ca 900 ombud som är utlokaliserade till exempel till närbutiken.
Itella må skryta hur mycket de vill om sin kundservice, men faktum kvarstår: för de stackars butiksbiträden i närbutiken som fått dubbel arbetsbörda pga posten är det inte så skoj: de vet oftast ingenting om postgång och tariffer, bryr sig sällan, och ser så där allmänt plågade ut. Så skulle också jag se ut.
I våra kvarter går nu ett rykte om att Alko ska flytta in i vår gamla post. Jag har inte lyckats få ryktet bekräftat men Alko meddelar i alla fall att de ska öppna en affär 2015-16 i Lillhoplax, så det kan bra stämma.
Så jag läser lite på om Alkos historia: När de slog upp sina första butiker efter förbudslagen år 1932 fanns det 48 stycken – en i varje stad. I dag finns det 350 stycken. Och de blir sakta men säkert fler.
Och det är vi alla – vi folket, staten – som står för den här prioriteringen. För säg någon annan statlig eller kommunal service som i dagens värld utökar sitt servicenät. Alko däremot kan stoltsera med att över 90 procent av finländarna har mindre än 10 km till närmaste spritdepå. Och det är ju skönt.
Men hur långt har du till hälsostationen? Till tandläkaren? Till skolan? Till skattebyrån? Till posten?
Explodera inte. Jag vet. Världen har förändrats. Mycket kan skötas digitalt. Folk skickar inte längre brev. Men något är nog på gång.
Samhället monteras ner. Och det enda vi tycks kräva i gengäld är att Alko finns nära.