Där vandrar man sen någonstans i Lappland. Inte högt uppe på fjällen, för vi pressar oss fram genom snåriga buskar och fjällbjörkar. Det är slutet på 1970-talet. Det regnar, och har gjort det i en hel evighet. Den mörkblåa regnjackan modell 1978 släpper inte igenom fukt, vare sig utifrån eller inifrån. Ryggsäck, gummistövlar och svettiga yllesockor.
Till och med en tioåring förstår situationen efter några timmars yrsel: Vi har tappat bort oss.
Men se! En plötslig glänta. Mitt i absolut ingenting ett hus. En kåta. En man – en same som roat ser på dyblöta familjen. Och så sitter vi alla plötsligt inne i den där kåtan, brasan brinner, soppan är varm, kläderna torkar.
Och vad gör de vuxna, en same och två finlandssvenskar, där i natten när regnet piskar på men vi är skyddade av samens boning som har ett hål i taket? Talar finsk litteratur och om livet i storstan kontra ödemarken – prat som en tioåring somnar gott till.
Men varför berätta det här?
För att man aldrig ska underskatta betydelsen av Stora Reseupplevelser som barn.
När jag nu i modern tid passerar platser som Aanaar (Inari) eller Ohcejohka (Utsjoki) blir jag antagligen på grund av ovanstående genuint lycklig bara över att se de där vägskyltarna på två språk (samiska och finska). Jag bara måste köpa hantverk och musik och så lyssnar vi sen där i bilen på samiska barnlåtar medan vi glider igenom tajgan. Sprider glädjebudskapet om det mångsidiga Finland till nästa generation, liksom.
Och det får mig att tänka vidare på vilken positiv kraft resandet kan vara. När jag som finlandssvensk tillbringar varje sommar i finskaste Savolax blir jag smartare varje dag. Dörrarna står öppna och ingen dömer mig utifrån mitt modersmål. Jag lär mig om Finland och jag växer.
Och det kan ju fungera omvänt! Glöm Thailand och Kanarieöarna. En finskspråkig familj kan resa till platser som Närpes (Närpiö) eller Njellim (Nellim), till Nagu (Nauvo) eller Njávdán (Näätämö) och på kuppen lära sig mycket nytt om vårt gemensamma Finland.
För dörrarna står öppna också där.