Den här julen tänker jag dricka öl.
Det har jag visserligen gjort redan många jular, framom vin. Men nu ska jag alltså fortsätta. Vin är inte helt min grej, vilket tidigare innebar att man i bättre sällskap fick en prägel av vulgaritet på sig. Det tyckte jag i och för sig var tilltalande, så jag lät dem hållas.
Men idag , som trygg fyrtiofemåring, är det plötsligt killar som jag som framstår som sofistikerade. På fester kan folk lyssna till och med på mig i några minuter för att höra kommentarer kring …. öl. Det är häpnadsväckande, för jag har aldrig tidigare fått uppmärksamhet för min goda smak.
För att förstå denna nya huvudlösa tid måste vi som alltid gå tillbaka till 1980-talet, alla decenniers moder. Även om vi inte uppfattade det så var Finland på den tiden ett synnerligen monotont land. Tonåringar och alkohol gick hand i hand (i motsats till idag då tonåringarna mognat) och då var det oftast öl som gällde. Ursäkta, jag ska vara mera specifik: Det var lageröl som gällde.
Det fanns helt enkelt ingenting annat.
Visserligen fanns det ett tiotal olika märken, och visst fanns det folk som vågade sig på finsmakeri redan då. En kompis hävdade till exempel i sten att Sininen var en ädel pärla, speciellt lämpad för gourmander. Själv höll jag hårt på nordsavolaxiska Olvi, av regionalpolitiska skäl. Men jag vill vara tydlig med en sak: Det var bara underhållning. I den riktiga världen smakade allt likadant.
… Host och harkel! Förutom då Olvis Vaakuna – ett säsongöl av münchener-typ som kom redan 1986! – som var gjord för män som ville vandra sin egen väg.
[Lätt ironiskt skratt]
Nå, där kom man hur som helst till festen med en bästis, på var sin sida om en blå korg med 24 flaskor, lade den på bordet, öppnade korken mot korgen och …. drack lageröl. Sen stack man hem, mätt men sällan belåten.
Det var party så som vi definierade det.
Sen började det hända. Det är viktigt att vi alla förstår att tacka två bortgångna stormän för att vi kom upp ur gropen: Václav Havel och Alexander Dub?ek. När de i slutet av november 1989 steg upp på den där balkongen inför folkmassorna i Prag, efter 21 år av mörker, beseglade de samtidigt den monotona ölkulturen i nordeuropa. Dåvarande Tjeckoslovakien öppnades – och ölkulturen flödade ut.
Jag kommer aldrig att glömma när det plötsligt fanns klassiska Bud?jovický Budvar och slovakiska Zlatý Bažant i närbutikerna i Helsingfors. Det var helt ofattbart.
Resten är historia. På nittiotalet kom redan utpräglade ölkrogar för njutarna, i dag smuttar finsmakarna världsvant på tyska veteöl, skotska eko-bitter, amerikanska pale ale, belgiska trappistöl, det finns appar för ölsmakare, ja, Hbl har rentav sin egen ölskribent! Men den största triumfen är att tappra finländska män och kvinnor startar upp småbryggerier över hela republiken. Och ut rinner inte vattniga lageröl. Nej, det görs med finess och stil.
Alkohol gör ingens jul bättre, men jag vill vara ärlig mot er: en god finsktillverkad pale ale gör min julmiddag ännu godare – och då talar jag inte bara om smak.
För när den glider genom min torra strupe, när den smeker julskinkan i gommen, vet jag samtidigt att världen faktiskt ibland blir bättre.