Narcissisten.
Den där som dikterar, kommenderar, hänsynslöst driver sin egen agenda – och då spelar det ingen roll om lekplatsen så att säga är stor eller liten.
Han eller hon som förvandlar sina medmänniskor till sina betjänter. Som ser till att precis allas energi och tid går åt till att lösa just deras, och endast deras, frågor. Och om personen själv inte är chef är narcissisten ständigt orättvist behandlad av makten, och alla ska engageras i kampen.
Så där håller de på. Suger åt all den gnutta energi och fritid vi andra har. Får oss att vakna på natten och inte somna om. Får oss att fräsa åt dem vi egentligen älskar. Får oss att tro att det är vi själva som är knäppa.
Sorry, men är det bara jag som tycker att narcissisterna håller på att ta över världen?
Okej, de är förstås inte i majoritet, och de flesta av oss är väl mini-narcissister, men de värsta är som svampar. Som små diktatorer. Vi springer deras ärenden, försöker desperat följa logiska och mänskliga spelregler och beteendemönster, men det funkar inte, för gatloppet blir evigt, narcissisten är aldrig mätt, blir aldrig nöjd.
Narcissisten måste segra, och ve den som vågar pipa emot. Då skickar narcissisten sina medlöpare, de som förut kallades medmänniskor, ut i kriget och helvetet brakar loss. Och medlöpare kan vem som helst bli. Alla som av förståeliga skäl vill undvika ständig konflikt eller mobbning från den starkaste. Alla som hoppas på fred och lugn och ro. Men det funkar naturligtvis bara så länge lydnaden är odiskutabel.
För om en tidigare medlöpare plötsligt säger emot är all tidigare ”vänskap” och ”lojalitet” som bortblåst, ja, den har aldrig existerat. Du hamnar ut i kylan.
Och det är både ensamt och kallt i kylan.
De sjukligt narcissistiska utgör som sagt bara en liten minoritet, men det är skrattretande hur mycket negativitet de kan skapa. Kanske det bästa bara vore att glida undan, att försvinna från scenen. Men det lyckas inte så lätt: narcissisterna är lika vältaliga, intelligenta, ambitiösa och (periodiskt) älskvärda som de är manipulativa.
Och här kommer the bad news. Enligt Sandy Hotchkiss som skrivit boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” sås fröet i tidig barndom, narcissismen bottnar enligt henne i skam. Någonstans längst där inne finns ett barn som gråter.
Dagens curlingföräldraskap kan därför ha en effekt som jag aldrig tänkt på.
Just nu läggs grunden i vårt bortskämda och ängsliga samhälle för en potentiell invasion av narcissister. En dag blir alla barn vuxna, och därför har vi kanske bara sett början.
Så vi måste fråga oss: Vad händer om en majoritet, bland dem våra egna söta barn, har detta personlighetsdrag?
Share |