Men för egen del har jag förstås för länge sedan slutat läsa. Jag har faktiskt bättre och viktigare saker att görag , har jag resonerat.
Tills jag slöläste Iltis (29.2) över en lunch.
”Jag har varit deprimerad. Det var det värsta jag någonsin upplevt” avslöjade Nykänen medan jag fortfarande lite avmätt tuggade vidare på min mozzarella-sallad (12,50 euro).
Men så kom själva essensen. Nykänen berättade att han i åratal plågats av rädslor, han har varit osäker på sig själv, han har inte kunnat lita på någon alls. Rastlösheten har varit nästan olidlig.
Och allt detta har han, precis som många andra, försökt dämpa med alkohol. Och med offentligheten, för när han är på löpsedlarna eller avslöjar något i Seiska känns allt temporärt bättre. Utan offentligheten däremot kommer ångesten och rastlösheten krypande.
Fundera på det.
Medan vi som läsare gottat oss åt Nykänens fumlande och bisarra äventyr har vi samtidigt matat Nykänen med offentlighetsdrogen.
Poängen är att Nykänen – igen – blir en symbol för något mycket större: Bekräftelseberoendet. Nykänen lever enligt gamla skolan, genom publicitet i papperstidningar. Men många av oss som småler åt fenomenet Nykänen jagar en helt identisk bekräftelse varje dag – på sociala medier.
Personligen lider jag inte alls av just den sjukan, men kanske jag är som Nykänen: jag får publicitet genom kolumner i papperstidningar som den du läser just nu och genom mitt radioprogram på Yle. Och på tal om beroende så är jag definitivt beroende av e-post. Kanske det är en form av bekräftelsesjuka det också?
Så när salladen var uppäten insåg jag att Nykänen för första gången gett också mig något. Därför skickar jag nu frågan vidare till dig: Vad är du beroende av?
Va? Svarade du ”inget alls”?
Då är chansen stor att Matti Nykänen, 52, är både klokare och mognare än du.