I A-talk sågs i förra veckan (yle.fi/a-talk) en helt fascinerande debatt. I ena skyttegraven låg herrarna general Gustav Hägglund och partiledaren Bjarne Kallis, i den andra damerna Katariina Lillqvist – själva konstnären – och vänsterförbundets Minna Sirnö.
Det kom fram att Lillqvists animation på många sätt är en uppgörelse med slaget om Tammerfors 1918, och framför allt med den efterföljande vita terrorn.
Det menade alltså Lillqvist & Sirnö.
Enligt Hägglund och Kallis däremot är det enda syftet att kränka Finlands största man – och medvetet såra en hel generation.
Rött mot vitt. Hämnd mot heder. Fikus mot kvinnokarl.
Med den utgångspunkten är det ett litet mirakel att kombattanterna kunde diskutera – och inte ta till 1918-års metoder. All heder åt dagens Finland för den saken.
Men visst blottades pinsamheter i bägges argumentering.
När Lillqvist med näsan i vädret pratade på om konstnärens frihet har hon naturligtvis fullkomligt rätt, men från andra sidan fronten hojtades någonting som hon typiskt nog undvek att befatta sig med: – Vem har du att tacka din konstnärliga frihet för?
Men kvällens absurdaste inlägg stod ändå generalen för.
– Mannerheim kunde knappast ha varit homosexuell för han flirtade faktiskt … med min morsa!
Varför banalisera en annars så bra debatt om symbolen och människan Mannerheim?
Också i det här programmet uppmanades vi naturligtvis att läsa boken ”Kvinnorna i Mannerheims liv” (Schildts, 2002). Som bevis, liksom.
Så jag läste boken. Men det gjorde bara allt värre.
För jag vet inte om jag någonsin läst en bok som låtsas vara så dokumentär, men där långa partier är fullkomligt spekulativa, ofta skildrade som småroliga erotiska kortnoveller med ”Gustaf” i huvudrollen. Som när han en natt hos paret Scalon i Petersburg inte kan få sömn:
Den förtjusande städerskan oroade Gustaf, och tanken på hennes närhet fick hans fantasi i lockande rörelse. […] Plötsligt öppnades dörren och en skugga uppenbarade sig intill hans säng. Gustaf sträckte förvånad ut sin hand – som berörde ett mjukt kvinnobröst. Den unga kvinnan kröp snabbt ner bredvid honom i sängen.
Källan? Först och främst en rysk journalist som forskade i Mannerheim under 1930-talet i Paris. Omkring 30-40 år senare berättade han för sin vän professor Leonid Vlasov om vad han hade hört. Och ytterligare trettio år senare skriver professorn boken.
Hundra-åttio år gamla kvinnobragder, återberättade i tredje och fjärde och femte hand … Förlåt, men det känns lite tunt.
Ändå är det förstås helt möjligt att Mannerheim var ”en stor kvinnokarl”. Det är också helt möjligt att han inte var det. Än sen?
För det som egentligen hänt är att Lillqvist valt en utstuderad provokationstaktik – och att motståndarna gick i fällan.
Men varför inte bara gå vidare?
I Mannerheims privatliv döljer sig mycket viktigare frågor, som vad faderns stora familjesvek innebar för Gustaf, liksom moderns död kort därefter.
Och hur är det möjligt att Marskalken av Finlands egen dotter dog i Paris år 1963 – fullständigt bortglömd och urfattig?