Lidingöloppet utanför Stockholm. Världens största terränglopp. I snart tre timmar har jag, liksom drygt 45 000 andra under förra helgen, sysslat med något som objektivt sett borde klassas som idioti. Upp och och ner, över rötter och stenar. Mot betalning dessutom.
Och när hoppet är som lägst, när det efter snart 30 km inte finns något kvar i benen att ge, hör jag ylande gittarrer, dånande trummor. Vad är det riktigt som händer?
Jag kastar en trött blick till vänster. Mitt i skogen står två killar och spelar. Den ena är frontfiguren, han ger järnet intill högtalaren, headbangar till ett intensivt gitarrsolo på knäna i mossan – på luftgitarr. Bakom honom lufttrummar hans bandkompis. De är svettiga, har säkert hållit på i någon timme redan, men verkar inte ha någon tanke på att sluta.
Får de betalt? Är de beställda av arrangörerna för att underhålla?
Nej, de är här just for fun.
Så jag klappar hysteriskt, tackar för energin och glädjen. För i det här skedet av loppet handlar allt bara om psykologi – och nu vet jag att jag kommer i mål.
Mitt där i det svettiga elänet ger jag också vårt västra grannland som resemål en eloge. För vad får den finska flagga som min namn- och nummerlapp är utrustad med för respons från publiken? Det ropas ”Heja Finland” och ”Hyvvä Sååmi” och ”Kom igen, Magnus”. Barnen sträcker ut händerna för high fives, körer sjunger, barn bjuder på saft, ja, publikens stöd är massivt.
Det kallas gästfrihet
Hit vill jag komma igen.
Så om jag vore turismansvarig för Finland, skulle jag sporra en idrottsförening i Finland att försöka skapa något likt Lidingöloppet. Hela västvärlden har ju klätt sig i tights och vill springa, och att löpa i terräng är ett strålande sätt att ge besökaren en naturupplevelse, just det som är Finlands starkaste resetrumf.
Ecross-loppet i Alberga tynade ut för några år sedan, synd nog, men det finns ändå gott om regionala lopp i Finland: I morgon ordnas Vaarojen Maraton i Koli och om två veckor NouXtreme – bägge strålande exempel på hur små föreningar får något stort till stånd.
Men mycket jobb återstår. Vem ska locka de stora massorna från världen att springa i Finlands natur?
Och framför allt: vem ska spela luftgitarr?