Lev länge och väl

För en månad sedan kom budet om att Leonard Nemoy, 83, hade gått bort, bruten av en lungsjukdom. Nemoy är mera känd som karaktären Mr. Spock från scifi-serien och -filmerna Star Trek.

    Nå, tänker ni nu, än sen? Också filmstjärnor blir gamla och alla ska vi dö.

    Stämmer. Men världen skulle mer än någonsin behöva Mr. Spock.

    Spock tjänstgör på framtidens rymdskepp Enterprise som försteofficer, under kaptenen James T. Kirk. Spock är hälften människa, hälften vulcan (en annan galaktisk livsform), men i praktiken är han nog mera vulcan.

    Och där har vi källan till att Spock är rena kultfiguren bland alla trekkies – dit jag också räknar mig själv. En vulcan lever sitt liv utan känslor och styrd av logik. Det här leder till otaliga underhållande replikväxlingar mellan de irrationella människorna på Enterprise och Herr Spock.

    Serien Star Trek gjordes i slutet av 1960-talet utifrån manusförfattaren Gene Roddenberrys visioner. Det är utvecklingsvänligt, positivt, naivt – men också smart och ibland spännande. Människan har lärt sig av sina misstag, framför allt av det ”barbariska 1900-talet”, och ett intergalaktiskt fredsarbete pågår. Man reser till nya världar och Enterprises uppdrag är att to boldly go where no man (senare bytt till: no one) has gone before.

    I serien har människan mycket att tacka vulcans för. Trots sin överlägsna intelligens och fysiska styrka – eller kanske just därför – har vulcans tagit mänskligheten under sina vingar och fostrat dem till att tygla det interna hatet som lett till tredje världskriget på jorden.
    Varför?

    För att känslor inte alltid är att lita på.

    För att hat får oss att krympa som individer.

    För att fred och respekt mellan (och inom) universums livsformer är logiskt.

    Spock är i egenskap av vulcan saklig och orubblig: Han är vegetarian, urstark, dricker inte och fascineras av människans obalanserade psyke.
    Det låter kanske inte så himla spännande, va? Men när vi ser oss omkring på Europa år 2015 skulle vi desperat behöva några Spockar. En mister Spock skulle när som helst tala omkull en Marine Le Pen eller en Jimmie Åkesson eller en Jussi Halla-Aho. Han skulle enkelt få reson på alla deras hatfyllda troll på nätet, eftersom de bygger sin retorik på vår ologiska rädsla för det som ser annorlunda ut.

    Eller tänk vidare. En Spock som näst högsta i Natos huvudkvarter, i Kreml och i ISIS kommando skulle få nationalistiska krigshetsare och religiösa fanatiker överallt att inse att vi redan prövat på hat, xenofobi och krig som metod att lösa problem. Att vi nu nått vägs ände. Att det är ologiskt att fortsätta så här.

    Han skulle samla oss alla till fredsmöte, få oss att göra den universella vulcan-hälsningen – höja handen och slå ihop pek-+långfinger samt ring- och lillfingret och yttra det ultimata fredsbudskapet till varandra: Live long and prosper (ungefär Lev länge och väl).

    Vi skulle få fred och välstånd!

    ... Men vet ni vad?

    Mr. Spock finns inte. Inte längre.

    Så vi måste göra det här alldeles själva.