På väg till Tallinn med långsam båt. Ivrig son, ivrig farsa. Som spännande tidsfördriv räknar vi hur många som skulle få plats i livbåtarna, ett, två, tre, fyra … efter att ha genomsökt alla däck kommer vi efter en komplicerad räkneövning fram till 1979 stycken. Alltså så där ungefär.
Vi spelar bort några euron på fruktspel. Men kolla! Tanten vid spelet bredvid är uppe i över åttio euro vinst. Nioåriga sonen stirrar storögt på showen – likt en magnet drar maskinens vinsttjut till sig en liten folksamling.
Tanten trycker igång ett nytt spel omedelbart då det förra snurrat färdigt. Hon är inte längre en pensionär från Finland, nej, hon är en robot på kryssning. Hon vinner, förlorar, vinner … och efter tjugo minuter, förstås: förlorar.
Noll euro kvar. Folksamlingen skingras. Systemet har segrat igen.
– …. Men, pappa, varför tog hon inte ut 80 euro när hon kunde?
Tonen i sonens röst är svårtolkad. Antingen har han nu tappat hoppet för mänskligheten. Eller så har han lärt sig något viktigt.
Vi äter buffet, som definitivt inte är värt priset om inte den obegränsade alkoholen intresserar, vi shoppar en blinkande leksak till lillbrorsan (som går sönder två dagar senare), köper bra godis, kör bilspel i spelhallen med skrikande bromsar, spelar kort i caféet, ah, vi är på resa … och vi har öppnat plånboken på vid gavel.
Folk omkring oss är precis likadanna. Att resa idag är att konsumera hysteriskt. Så därför stannar vi upp för ett ögonblick:
– Tror du vi hittar någon som inte dricker, spelar, shoppar eller äter? frågar jag av nioåringen.
Som vuxen ser jag det som en jakt på en modern oliktänkare. Sonen ser det som en skattsökning med hela båten som lekplats.
Så vi finkammar hela färjan, kammar först noll, men wow, slutligen, i den minimalistiska sittsalongen hittar vi en lugn man som uppenbarligen inte öppnat sin plånbok på hela resan … Han bara sitter där, njuter, och läser en bok!
Han är en modern dissident.
Och jag erkänner – jag skulle vilja vara som han.
Men först måste vi ta ett bilspel till.