Pendeln har svängt i Viborg

    Så löd ordern från högsta ort – från en president och en premiärminister – till finländska turister strax innan jul. Och när Tarja Kaarina och Vladimir Vladimirovitš ryter till, ja, då lyder man.
    Så förra helgen drog vi iväg med några kompisar. På futtiga två och en halv timme är man där. Pass- och visumkontrollen vid stationen i Viborg tar cirka tolv sekunder, toaletten på stationen är förbluffande nog fullkomligt spick&span och ingen jappe i verrare klistrar sig fast i dig och vill sälja fisknät, tobak eller sprit.
    Vårt nobla mål med resan är tudelat: Vi ska ta del av den kosmiska harmoni som den legendariska naturparken Monrepos anses besitta. Och vi ska äta soppa.
    Med hjälp av en guidebok från 1927 till staden som ännu tidigare än det var fyrspråkig (finska, svenska, ryska, tyska) hittar vi fram till Monrepos, 2,5 km från Viborgs slott. Efter porten väntar endast tystnadens öronbeövande dån. Det är de stålta skärgårdstallarna som reser sig mot skyn, snön som vilar stilla, den ensamma tappra småfågeln som hälsar oss. Vi kämpar oss fram genom snödrivorna till kapellet på Ludwigsteins gravö. Där uppe vid stupet gör det vi måste göra: dukar med mjuka och respektfulla rörelser upp en Monrepos-platter. Det är korv i synnerligen tjocka skivor, två ryska piroger, surkål, rödbetssallad – och två iskalla ryska öl.
    Med munnarna fulla av dessa läckerheter tittar vi ut över Finska viken och höjer en känsloladdad skål för parken – och därmed för livsharmoni.
    Jag vet inte om man kan bli lyckligare än så här.
    På kvällen, utmattade efter en hel dag i parken, slår vi oss med röda kinder ner vid restaurangbordet i Viborgs centrum. Och jag lovar, vi sitter inte där längre än sju sekunder innan servitrisen dyker upp med menyn – och med ett vänligt smil. O dessa tider!
    Och köttseljankan är het och den är kraftig och den är gjord på rejält flott.
    Riktig soppa, mina vänner, riktig soppa.
    Det är då det slår mig: Viborg är visserligen i fel händer, men för dess sargade själ har pendeln äntligen svängt. Viborg börjar vara redo.
    Men är vi finländare reso att resa dit?

Bilden föreställer ett resebroschyromslag från 1930-talet. Bilden fås som nytryck som postkort inom ramen för mitt projekt Come to Finland. Läs mera...