Skolans festsal. Alla stiger upp, tar ett djupt andetag:
Den blomstertid nu kommer…
Äntligen sjungs den där klichésången. Sången som vinkar farväl till mörkret.
För samtidigt som psalmen får mig att snyfta till av glädje, marscherar en demoliseringstropp in i vårt badrum, slår sönder allt med slägga, dammet sprids, sextio år gamla (rätt så tjocka) rör rivs upp, dags för asbestfest – i hela huset.
Med andra ord: Stambyte.
Och vi flyr till landet. Tre månader i ljuv exil. Det om något är Den blomstertid.
För där i blomstertiden skiner solen varje dag, telefonens batteritid klarar typ en månad eftersom den aldrig ringer, nyplockade blåbär håller blodtrycket i skick, allt är återfött.
Och i blomstertiden, och det är det som är hela essensen, finns ingenting som heter frivilligarbete.
Efter att mer eller mindre i ett sträck sen sjuåring varit en så kallad föreningsmänniska nådde jag en sorts klimax detta läsår. Som direktionsordförande i en skola och som styrelsemedlem i husbolaget som planerade stambytet har jag aldrig varit så nära att tappa förståndet.
Hm. Det låter allvarligt. Hur tar sig en sådan galenskap sitt uttryck?
1. I hemmet svarar man inte på tilltal. Man läser aldrig böcker. Man tycker att alla andra slöar (vilket de i och för sig gör, men det är sunt och friskt).
2. Det sista man tänker på innan man somnar (om man somnar) är vilkendera av de svagt ljusröda färgnyanserna – NCS S 1510-Y90R eller F 472 – som passar bättre för vårt 50-talshus.
3. Det första man tänker på när man vaknar är punkt två ovan.
Där är man sen. Svävar mellan punkt ett och tre och kommer inte ut. Månad efter månad.
Och allt är alldeles ”frivilligt”.
Ända tills psalmen ljuder och dessa efterlängtade herrar med släggor dyker upp. För när släggan viner och skolan sommarstänger ska de väl inte kunna nå mig? Säg att det är så. Please.
Det bisarra är att jag den senaste tiden börjat betrakta vanligt hederligt betalt jobb som avslappnande, nästan som terapi. Frivilligarbete är vad jobb var förut, jobb är vad fritid var förut … Och riktig fritid – den ser man inte röken av.
Och allt är fortfarande självvalt.
För vad kan inte en grupp få till stånd som frivilligt jobbar för ett gemensamt mål? Passionen och entusiasmen i grupp är bland det bästa vi som människor har.
Men något tycks ha ändrats. Det är ytterst få som engagerar sig idag, och de som engagerar sig får bara stryk från självupptagna kritiker som kräver ALLT här och NU. Dessa narcissister skulle naturligtvis själva aldrig ens drömma om att bidra till det kollektiva. De ska få som de vill. Om inte börjar förstörelsen.
Kort sagt: Narcissismen har lett till att idén om frivilligarbete håller på att kollapsa.
Så helt i enlighet med tidens melodi gäller det att rädda sig själv. För att lyckas i min ”rehabilitering” i blomstertiden har jag därför gjort en plan:
Jag ska jogga i lugn takt i skog och lyssna på högklassig pratradio.
Jag ska inte lyfta ett finger för frivilligarbete.
Jag ska läsa romaner som i åratal väntat på sin tur på hyllan i stugan.
Jag ska se mina barn (och alla andra) i ögonen och vara närvarande.
Jag ska läsa gamla tidningar som ligger underst i vedkorgen.
Jag ska inte planera något annat.
… Och om tre månader är jag återställd. Redo för givande frivilligarbete.
Kan också läsas direkt på skärmen i digiversionen av tidningen