Intrigen är nervkittlande. Musiken som ur en skräckfilm. Skådisarna proffs.
En osynlig gullegris dyker upp, knackar på hos de intet ont anande familjerna, snyftar efter lite småsmulor, den är ynklig och ömklig. Så den matas. Och växer till sig. Blir allt mer krävande, för den vill bli bara en sak: bli matad.
Och folket matar.
Ja, det går rentav så tokigt att folket prutar på sin egen bekvämlighet, använder till och med stearinljus istället för glödlampor (en helt vansinnig tanke), skippar frissan, avbokar ridlägret och trumkursen, allt så att grisen ska få mera istället, tills vi når den kusliga klimaxen: Pappan i familjen gör det pissigaste en riktig man kan göra: han skippar det nya bilköpet!
Jessus så sjuka män det kan finnas.
Och allt detta för att tillfredsställa det mest lömska djur som vandrar på vår jord: spargrisen.
Ja, de flesta har väl redan tagit del av det frälsningsbudskap som hela landet nu smörjs med: Älä ruoki lamaa (ungefär ”understöd inte depressionen”), filmerna finns bland annat på youtube, påkostade, underhållande och stiligt gjorda. Bakgrundskrafter är bland annat diverse reklambyråer, Finlands företagare och i stort sett alla finländska mediehus, inklusive Hbl och Hesari.
Men den här kampanjen stinker värre än en svinstia.
Visst finns det säkert en del sanning i teorin om att en ekonomisk nedgång kan förvandlas till en masspsykos. Att när vi börjar tro att det går dåligt så går det också dåligt. Och självklart stannar allt och massarbetslöshet väntar om vi skulle sluta konsumera.
Men är det verkligen det som är problemet? Att vi konsumerar mycket mindre än vi kunde/borde? Att vi alla prutar på hälsa, hobby och livskvalitet – och istället pressar fyrken in i spargrisen?
Är inte det riktiga problemet att folk som fått kicken eller är ensamstående eller annars bara har det knapert varken har pengar för mat-boende-hälsa-hobby eller för spargrisen?
För alla dem är den här kampanjen därför ett hån.
Tänk efter: De senaste åren har hela väst, ja hela världen, konsumerat i ungefär samma effektiva och hysteriska takt som kaninerna förökat sig vid Tölöviken. Fenomenet ”spara pengar” (när det gäller privatekonomi, naturligtvis inte den offentliga) har ingen viskat om på tiotals år.
Ändå – eller just därför – kom laman och tog oss.
Och då när konsumtionsfesten pågick: Fick vanliga arbetstagare premier och bonusar? Fick de ens behålla sina jobb? Långt ifrån alltid. När stora bolag som Elisa visade rasande överskott svarade bolagsledningen gärna med nedskärningar (= ge sparken) i rationaliseringens och effektivitetens namn. Så ”krävde” ju den kära ”marknaden” (aktieägarna). Företagen betedde sig alltså exakt så som kampanjen i sitt sexpunktsprogram säger att man inte ska göra.
Och skenheligheten fortsätter. Se till exempel hur stabila tidningshus med goda ägare som t.ex. Hesari och Hbl möter depressionen. Precis som vanligt folk vill de också överleva. Så de sparar och de pressar. De skär ner och rationaliserar – de matar ju den förhatliga spargrisen!