Vill du komma i kondis? Så där på riktigt? Då ska du delta i Badwater Ultramarathon med start i Death Valley i Kalifornien. Du börjar under havsnivån och klättrar sedan 4000 meter uppåt mot Mt Whitney. Kommer du i mål har du löpt 217 km. Och tidpunkten är, naturligtvis, vald då hettan är som mest extrem i mitten av juli. Jag upprepar: 217 km i upp till 50-gradig torterande sol.
Eller dra till Marocko för att delta i Marathon des Sables. Du löper i praktiken sex maraton, sammanlagt 251 km, under sex påföljande dagar – i Sahara. Av många ansedd som den mest krävande tävlingen på vår mysiga planet.
Vill du ta det ”lugnare” kan du i dessa dagar (5 oktober) styra till Koli och spurta igenom Vaarojen maraton. 86 km i terräng, det går upp och det går ner. Och sen upp igen. Start kl 07.
Lägg sen till otaliga simpla maraton, terränglopp, motionslopp, landsvägslopp och bilden är klar: Västmänniskan springer! Västmänniskan är i toppkondis! Västmänniskan mår bra!
Låt oss nu hoppa till den andra paradoxala verkligheten: Kontorssittandet. Skräpmaten. Fetman. Saker som vi rent kunskapsmässigt vet hur man råder bot på. Men infokampanjerna når inte ut. Både vi och våra barn sitter och är uttråkade. Entertain us.
Orsakerna kan vi tvista om. Men ett problem är att tröskeln för att sätta sig i kondis kan upplevas som alltför utopistisk. Alla dessa klatschiga löptidningar kör på texter om och av vältränade nittonåringar, där träningsschemat kan bygga på sex dagar träning med en (1) generös vilodag i veckan. Vem hinner med det? Vem orkar? Vems kropp håller ens?
Som vanligt är det alltså de extrema som håller i taktpinnen. Sådan är tidsandan. Ensaksmänniskan tar över.
Men var är den realistiska träningshandboken? Den där förlåtande löpartidningen i stil med: Oj, blev det en bische idag? Ingen fara, du kan ta ditt löppass i övermorgon. Oj, vill du hellre umgås med nära och kära? Ingen fara, löp nästa helg istället. Väger du tolv kg ”för mycket”? Ingen fara, det gör de flesta.
Istället trissas takten upp, prestationerna blir allt galnare. För när ”vanlig” löpning blir allt vardagligare blir eliten allt extremare. Därför finns Badwater och därför finns Marathon des Sables. Och misstaget vi vanliga gör är att vi pejlar oss mot 200 km i öknen, som om det skulle vara idealet, som om det skulle vara normalt.
Men jämför dig aldrig med dessa. Aldrig.
För mig personligen tog det många år att inse att de extrema fått för mycket makt. Jag läste på nätet om alla dessa krav man bör och skall och måste ställa på sig själv. Om kosten, om intervallträning, om utrustningen. Frustrationen steg. Man försöker hänga med, duktig som man är, men det är omöjligt. Vilket bara ökar frustrationen.
Och så i fjol släppte allt. Jag minns till och med ögonblicket. Jag sprang i Lidingöloppet, ett lätt lidande som alltid – skrattet var långt borta. När podden spelade upp en lika sliskig som skön version av Pet Shop Boys ”I’m not scared” rann allt bara ut.
Ni får förlåta mig: Men det var som om mitt inre talade till mig.
Jag är inte rädd. Orkar jag så orkar jag. Orkar jag inte så orkar jag inte.
Jag är inte rädd.
Så jag löpte i mål med ett smil på läpparna. Det blev inte nytt rekord, vilket var målsättningen, men jag hade smilet.
Och det sitter fortfarande kvar.
För det finns ingenting som säger att jag (eller du) borde klara ett ultramaraton i Sahara.
Eller ens ett vanligt maraton för den delen