23-åringen väcks klockan fem varje morgon. Cellen är 2x4 meter stor och mer eller mindre upplyst dygnet runt. Eftersom han är tvungen att sova i kalsonger ger den hårda madrassen och sträva filten upphov till brännsår om han inte ligger stilla. Numera måste han dessutom sova helt naken.
Han tillbringar 23 timmar i dygnet ensam i cellen. Den 24:e timmen får han (ensam) promenera i ett tomt rum – så att hans steg bildar siffran 8. Utomhusvistelse är en mycket ovanlig företeelse. Han får önska sig böcker, men har inte tillgång till dagstidningar. Han får inte ha en enda personlig sak i cellen.
Försöker han lägga ner sig under dagen tvingas han omedelbart upp av vakter som inte får prata med honom. Han får aldrig gymnastisera i cellen. Var femte minut kontrollerar vakterna att han är ok (han påstås vara ”självmordsbenägen”), och han är alltid skyldig att svara.
… Och så här har det pågått i tio månader, utan att mannen är åtalad eller dömd. Myndigheterna konstaterar att han inte behandlas sämre än andra interner.
Är det då frågan om en oliktänkare i en förtryckarstat?
En massmördare som ”får vad han förtjänar”?
Nej, det är den amerikanska soldaten Bradley Manning som läckte de 250 000 ambassadtelegrammen till Wikileaks. Och landet han skakar galler i – alltså utan att vara dömd – heter USA.
Yes, we can.
Det är fortfarande oklart när fallet ska tas upp i militärdomstol. Men åtalspunkterna börjar nu klarna: han riskerar till och med dödsstraff för att ha ”bistått fienden”.
Ytterst få har fått träffa honom. Hans advokat upprätthåller i alla fall en blogg medan hans vän David House har rapporterat om två träffar med Manning i december. Beskrivningen av förhållandena är baserade på dessa källor.
Jag kom att tänka på Manning när jag läste senaste numret av tidningen Journalisten. Där fick Hesaris redaktör berätta om sin förtjusning över att ha kommit över Wikileaksdokumenten (läckta av Manning) som berör Finland, och framför allt över triumfen av att ha lyckats publicera utdrag någon dag före konkurrenten Yle.
Som journalist förstår jag ivern, men samtidigt inser jag vilka ynkryggar vi journalister ofta är. Vi ältar den mediesexige Julian Assange som man ska beundra eller förakta. Men när jag läser den pinfärska boken Wikileaks av två Guardianjournalister är det Manning som framstår som den unge idealistiske hacker-soldaten som satte sig upp mot systemet. Han säger att hans motiv var att den globala allmänheten måste få veta hur krigföring och diplomati går till.
Rätt och fel, alltså. Eller uttryckt i hans egna ord till hackerkollegan Adrian Lamo som sedan angav honom:
”Vi [USA] är så mycket mer finkänsliga, vi använder ord och lagliga tillvägagångssätt för att legitimisera allting. Det är bättre än att folk försvinner mitt i natten, men bara för att något görs lite mera finkänsligt betyder inte att det är rätt.”
Nu betalar han priset för att den egna moralen stod ovan militärens.
Vad gjorde du och jag som 23-åringar?
Tillägg 13.3.2011: Man ska INTE säga att behandlingen av Manning skadar USA:s rykte. I så fall är det bara att avgå.
Tillägg 29.4.2011. Obama-regeringen vill inte att reportrar berättar om protester mot behandlingen av Manning. Läs mera...