Så nu är det juli.
Och vad är juli?
Månaden då Finland stannar. Månaden då den där enda sommarvikarien i det officiella Finland känner sig lite trött (efter att desperat ensam försökt hålla lafkan igång). Så hon/han/hen ser det som sin självklara plikt och mänskliga rättighet att runda av efter lunchrasten på fredagar – ”för att undvika trafikrusningen”.
Eller för att uttrycka det riktigt klart: Stugan kallar!
Försök själv få tag på någon en fredag i juli efter klockan 12: växeln kastar dig från den ena tjänstemannen till den andra, antalet obesvarade ringsignaler växer exponentiellt tills du i rent vansinne är redo att dränka din telefon.
Men tro nu redan: DET FINNS INGEN DÄR!
För det är inte bara i rymden som ingen hör dig skrika, utan också på ämbetsverken i sommar-Finland.
Jag har en kompis som knyter näven när han tänker på kombinationen juli och Finland. Han säger att det här landet är slappt. Att vi aldrig kan bli ett effektivt myndighets- och företagarland om vi utgår ifrån att republiken står stilla från midsommaren till första augusti.
Jag brukar småle och nicka instämmande. För han har definitivt en poäng.
Men ändå har han fel.
Jag ska bevisa det genom en liknelse: För att dra ett tydligt streck mellan det relativt hektiska familjelivet i stan och det betydligt slappare, men ytterst sociala, semesterlivet har vi infört © tysta stunden på sommarstugan.
Den infaller alltid efter lunch och innebär, precis som i juli i hela republiken, att ingen får störa den andra. Alla drar sig tillbaka. Plockar fram den där Kalle Ankan från 1970-talet, lägger patiens, vad som helst, bara är. Slumrar till en stund, dagdrömmer, tänker banalt eller djupt.
Det tar minst en timme och är obligatoriskt även för barn.
På det sättet får vi i juli en timme lagstadgad juli per dag.
Efteråt fortsätter vi där vi blev: vedhuggning, fotboll, badlivet, bastu, well, vad man nu gör på semestern. Och varenda gång lyfter den där © tysta stunden dagen till helt oanade höjder. För efter © tysta stunden blir vi – alla – goda människor, lugnare, genomharmoniska, allt du under en mörk, men kanhända arbetseffektiv, dag i november sällan klarar av. Kort sagt: © tysta stunden är vad den moderna människan behöver.
Så, innan du i raseri dränker din telefon i havsviken, tänk nu tillbaka på det där ämbetsverket som slumrat till på fredag eftermiddag. Vad om det på samma sätt finns en överenskommelse om en tyst månad?
Om att landet som helhet mår så mycket bättre om vi som kollektiv slår på bromsen, tar oss en lång dagssömn, gäspar till? Att nationen den vägen orkar genom stressen och mörkret som obönhörligen slår till om några månader?
Hm. Det kallas visst semester…
Nu är det alldeles strax lunch. Efter lunch kommer © tysta stunden. Hurra! Jag har redan spanat in boken: Det blir John Steinbecks Det stora kalaset.
För att sammanfatta: Det är juli, Finland sover och strax läser jag en dammig men gränslöst underhållande pocket skriven 1945.
Kunde livet vara bättre?