Augusti är nu – så det börjar vara dags. Dags att sammanfatta sommaren.
Det finns förstås många relevanta sätt att mäta en sommar. Jag kunde anteckna och kritiskt utvärdera antal soltimmar, drischartimmar, fixartimmar, umgängetimmar, simtimmar, barfotatimmar, radiolyssnartimmar, grilltimmar, roddbåtstimmar… alltsammans livsviktigt just för att det ytligt sett inte är nödvändiga sysslor.
Men inne i en specifik del av hjärnan, en del som förhoppningsvis inte stagnerat, finns bara en mätare: Vilka pappersböcker blev lästa?
Eftersom livet numera är fullspäckat av skärmar i så hög grad att det inte finns något annat ord än beroende för att beskriva förhållandet, har pappersboken blivit det enda fungerande motgiftet.
Jag talar om pocketböcker med gulnande sidor, böcker som tappert stått och väntat på sin tur på sommarstugans bokhyllor kloka och visa likt torrfurorna i Savolax skogar.
I år blev min höjdpunkt Jack Kerouacs klassiker ”På drift” (On the road). Bisarrt nog hade jag aldrig läst den tidigare – den visuellt vackra men halvdana skärmversionen (långfilmen från 2012) hade jag naturligtvis sett...
Det är något speciellt i att ligga på en brygga i Insjöfinland år 2013 och att sedan flyttas till Kerouacs och hans kumpaners lika livsbejakande som chauvinistiska som vettlösa irrfärder över den amerikanska kontinenten under slutet av 1940-talet. Det är ändlösa kilometrar med jazz, droger och sex (det mesta av sexet klipptes dock tyvärr bort i originalutgåvan) bortom den trygga amerikanska medelklassen. Men det finns mer än så mellan raderna: det är ett USA som söker sig självt efter andra världskriget, det är ett USA där rasåtskillnad fortfarande dominerar men som killarna på sitt lilla sätt försöker forcera och det är flickor flickor flickor – överallt.
Boken är hysterisk både stilistiskt och till innehållet så när jag lägger den ifrån mig och sluter ögonen, hör kluckandet från Suvasvesis smekande vågor, rusar tankarna genom huvudet: Hittade de vad de sökte (vänskap, en mening, Gud)?
Och jag funderar: har jag hittat det?
Har någon hittat det?
Och min fascination bara ökar för konstnärer – typ författare och musiker – som bär på så mycket energi och bubblande kreativitet att de i ren frenesi, raseri och hysteri skapar något som definierar en hel generation.
Men hur klarar någon av att av omgivningen bli uppburen som Uttolkare? Att förvandlas till en generation?
Så medan jag, liksom otaliga andra drömmare i över sextio år, fått kicks och inspiration av Kerouac undrar jag hur det i verkliga livet gick för honom och hans intensiva vapenbroder, den amerikanska ikonen Neal Cassady?
Det gick förstås åt fanders.
Drogerna tog Cassady i Mexiko år 1968 medan Kerouac året därefter plötsligt började hosta blod. Efter en akut operation stod hans liv inte att rädda. Han hade i praktiken supit ihjäl sig (men det finns naturligtvis alternativa versioner). Kerouacs enda barn, dottern Janet som han längre vägrade erkänna, blev precis som fadern författare och vagabond – och dog av droger i Mexiko.
Så de mest livsbejakande typerna jag stött på i litteraturen, de som gjorde min sommar år 2013, fick alltså betala ett grymt pris för sin galenskap och kreativitet.
Frågan är nu vad lärdomen av det ska vara?
Jag misstänker att det krävs en ny sommar för att kunna svara på det.