Jag var på Hbl:s öde redaktion och pynjade med något sista minuten-uppdrag då telefonen ringde på centralredaktionen. ”Vem ringer mitt i natten?” tänkte jag och svarade av pur nyfikenhet. Det var en bestört rikssvensk journalist som undrade om Hbl redan hade bilder.
– Bilder på vaddå? undrade jag mera roat än oroat.
– På olyckan!
… Estonia hade sjunkit.
Snart tjugo år senare är det fortfarande en tragedi de flesta av oss kan relatera till. Vi har alla rest över Östersjön eller Finska viken. Varenda gång jag själv stiger ombord och söker mig fram till hytten dyker de överlevandes skildringar upp i mitt medvetande: Om hur fruktansvärt det är att ta sig ut ur en lutande och krängande fartygskorridor. Kylan i vattnet. Nattens mörker. Paniken.
Det är förstås meningslösa tankar. Men jag får dem inte ur mitt huvud.
Just för att det lika bra kunde ha varit du eller jag. 852 stycken (främst) svenskar och ester och några finländare gick under den där natten, och olyckan klassas fortfarande som ett nationellt trauma i Sverige och Estland.
För omkring en månad sedan steg ca 500 människor ombord på ett helt annat fartyg. De skulle ta sig över havet, en relativt kort sträcka på cirka 110 km. Resan gick till en ö bebodd av sextusen invånare, en ö som nyligen i en internationell omröstning på TripAdvisor ansågs ha den bästa badstranden i världen. Man kan lugnt säga att det för varenda en av passagerarna var frågan om livets största resa.
Men också här gick någonting fruktansvärt fel. Utanför den där ön med badstranden blev det motorstopp, någon tände en filt för att väcka förbipasserande fartygs uppmärksamhet, elden spred sig, det blev panik, fartyget sjönk – och ner i avgrunden drogs ungefär 350 män, kvinnor och barn.
Eller ärligt talat vet ingen hur många som egentigen gick under, eftersom ingen egentligen vet vem som fanns ombord. Det var ju inte svenskar, ester och finländare – utan eritreaner, ghaneser och somalier. Och det var inte heller ett flott kryssningsskepp utan ett eländigt fiskefartyg.
Så vi får säga så som det är: det räknas inte. Inte på samma sätt.
Och om det räknas finns det gott om syndabockar: människosmugglarna. Giriga hänsynslösa män som skor sig på andras olycka.
Eller den italienska kustbevakningen som enligt lokala fiskare förhalade räddningsoperationen och lät människor dö.
Eller EU-myndigheterna eller regimen i Eritrea eller, tja, passagerarna själva: varför tar man så där stora risker, va?
Olyckan hölls i rubrikerna exceptionellt länge: i några dagar, sedan tystnade det. Italiens premiärminister ville göra något gott och sade att de drunknade postumt skulle beviljas italienskt medborgarskap – något de knappast hade erhållit om de kommit levande fram till ön Lampedusa söder om Sicilien.
Men gå inte upp i övervarv nu. Det här är allt rutin. Varje år drunknar 500-1000 flyktingar där ute på Medelhavet – motsvarande en Estonia varje år. Vi låter Italien, Grekland och Malta ”sköta” flyktingfrågan bäst de kan. Oss bekommer dessa desperata människor som flyr fattigdom – precis som du och jag skulle göra – inte.
Läget vid Fort Europas yttersta kant har ändå berört många, inklusive den nuvarande påven Franciscus. Så när han, liksom många av öborna, ropade till oss alla inne i det trygga fortet, vergogna! var det minst sagt berättigat.
Vergogna betyder skam.
Och det är inte bara sjöbevakningens skam eller människosmugglarnas skam.
Det är vår gemensamma skam.