Den gröna boken

Det var alldeles tyst, det hade redan mörknat därute, andningen uppe i våningssängen lät harmonisk, John Blund hade kommit … tills hans pigga stämma alldeles oväntat skar genom rummet och krossade illusionen om den lugna kvällen:
    - Vem skulle vinna i innebandy, Andorra eller Libyen?
     Sexåringar är frågvisa och föräldrar mållösa. Efter några dödstysta ögonblick parerade jag instinktivt genom att myndigt konstatera att Andorra nog skulle segra, och spädde på med "ganska överlägset, dessutom".
     - Hur vet du det?
     FÖR ATT DET BARA ÄR SÅ.
     Nå, nu har det visat sig, efter omfattande research, att varken Andorra eller Libyen hör till Internationella Innebandyförbundet (International Floorball Federation), och att mina slutsatser därmed var högst spekulativa. Morkis, alltså.
     Eller? Som ett vattentätt bevis på att allting här i världen hänger ihop och har en mening inträffade en tid senare följande: På en middag kom någon av dessa obestämda ettåringar promenerande med en liten grön bok som han hade rivit ner från värdens bokylla, och som han vänligt men bestämt överräckte till mig.
     Titeln ruskade om mig likt 220 volt: Den gröna boken - Lösningen på demokratins problem av ingen mindre än Moammar al Kadhafi (så stavas namnet på pärmen) - d.v.s. Libyens härskare.
     Bläddrade som i trans fram till sista delens (Den sociala grundvalen för Tredje Universella Teorin) sista kapitel som lovade ta upp temat "Sport, ridkonst och föreställningar". Jag kippade efter andan. Skulle jag här och nu få insikt i Libyens innebandyframgångar genom historien?
     Nja. Lömskt nog tar den elake diktatorn aldrig upp de senaste landskamperna mot Andorra till analys, men han ger klara antydningar om vilken speltaktik Libyen har valt: "Idrottsklubbar är ingenting annat än monopolistiska instrument liknande alla diktatoriska, politiska instrument vilka monopoliserar makten utan att ta hänsyn till massorna … De tusentals åskådare som fyller läktarna för att se på, applådera och skratta är samma dåraktiga människor som misslyckats med att själva utöva sporten. De ställer upp sig på läktarna av ren slöhet och applåderar dessa hjältar som mödosamt tagit initiativet, dominerar fältet, kontrollerar sporten och exploaterar de faciliteter som massorna ställt till deras förfogande."
     Där fick vi oss. Men ingen fara! När folkmassorna själva börjar "marschera och utöva sport" och överger idrottsstjärnorna kommer läktarna att utrymmas och slutligen avskaffas, skriver Khadaffi. Folket kommer att segra.
     Ja, jag skulle så gärna skratta livet igenom åt överste Khadaffis banala filosofier. Men redan en sekunds eftertanke får mig att börja hicka. Idrott på elitnivå är ju faktiskt en synnerligen osund företeelse nuförtiden. Det är stålar, doping, vadslagning och personkult, och väldigt lite äkta passion. Sundheten, per definition, finns däremot bland de osexiga och svettiga konditionstyperna som själva regelbundet spelar innebandy eller joggar med gamla kompisar av sociala- och hälsoskäl, och som gör det utan stränga prestationskrav.
     Så måste jag ge Khadaffi rätt? Måste jag faktiskt erkänna för sexåringen att Libyen egentligen är, åtminstone i moraliskt hänseende, överlägset Andorra och alla andra?
     Absolut inte. Ytterligare undersökningar visade nämligen att fotboll är en enorm publikgren i Libyen, det kan sitta rentav 100 000 människor på läktarna (som alltså inte är avskaffade än). Den fotbollsgalne Khadaffi har rentav gått och blivit delägare i italienska Juventus och spekulerat på grekiska PAOK Salonika, och i alla tiders medietrick skrev hans fotbollsspelande son Saadi nyligen kontrakt med Serie A-klubben Perugia.
     Khadaffi är alltså en simpel (men ovanligt rik) bänkidrottare, och, enligt sin egen definition, därmed en lika stor idiot som alla andra.
     Det är synd. För ibland längtar jag efter en Fast Food Nation om elit- och bänkidrotten, någonting som skulle ruska om oss rejält, som skulle få oss att kritiskt fundera på vad vi egentligen sysslar med. Men så länge vi bara har Den gröna boken kan vi lugnt heja vidare.
     Och säga att Andorra skulle tvåla till Libyen.