Festtal vid Nylands svenska kulturfonds utdelningsfest

30.3.2010 Nya Paviljongen, Grankulla

(Ladda ner som wordbilaga)

Skrivet av och ©: Magnus Londen

Kära publik! Det är snabba ryck i kulturlivet i Svenskfinland. I går måndag var det business as usual då jag höll föredrag – det är alltså en del av mitt jobb och mitt levebröd – bestod den ekonomiska ersättningen av … en flaska vin. Men jag fick i alla fall välja mellan rött och vitt!

Nå, det var i går och nu då detta. Så med det i beaktande vill jag uttrycka ett stort tack och min uppskattning för denna utmärkelse.

Också förra tisdagen var jag med om en höjdpunkt. Stadsbiblioteket i Hfrs fyller 150 år och vi var några författare som uppträdde på en programkväll i Richardsgatans bibiliotek. Vi hade fått order om att vara klara prick kl 20.00 – och eftersom vi kulturfolk är så beskedliga nuförtiden var vi faktiskt klara redan kl. 19.58.

Det tog en stund för mig att inse vad detta klockslag innebar för mig som trebarnsfar.

19.58 innebär nämligen att det inte längre är ngn idé att dra hem, barnen skulle ändå så gott som sova innan jag var där.

Likt en blixt slog det mig att jag ju kan göra ngt helvilt.
Fri kväll och ensam!
Ja, jag kan ju göra vad som helst.

Så jag gick på bio.

Slumpen förde mig till en film som jag, konstigt nog, inte hade hört om tidigare, nämligen Das weisse Band, ”Det vita bandet”, guldpalm och allt i Cannes. Det är den österrikiska regissören Michael Haneke långsamma svartvita drama om ett ståndsamhälle, en liten protestantisk by i norra Tyskland, strax innan första världskriget, alltså närmare hundra år sedan.

Här finns de auktoritära karaktärerna: baronen, förvaltaren, prästen och läkaren som alla uppfostrar sina barn eller sina fruar, eller andra undersåtar med hård hand.

Som pappor är männen, – naturligtvis får man väl säga – för det mesta frånvarande men när de blandar sig i blandar sig i med besked.

Det vita bandet fäster prästen på sina barn för att påminna dem om deras synder. Och när prästen kallar på en av sina söner för en allvarlig pratstund tycker han att pojken ser så mager och blek och trött ut. Och prästen berättar strängt om en annan pojke som nyligen avled av samma sjukdom.

Han hade nämligen nattetid rört vid de “känsligaste nerver som Gud har gett oss”, vilket ofrånkomligen leder till döden, som barn tynar man bara bort.

Så han tvingar fram ett erkännande från den förkrossade och livrädda pojken, som efter det får sova med händerna bundna vid sängkanten, banden knyts fast av bröderna varje kväll.

Med både psykiskt och fysiskt förtryck, barnen får med piskan och så vidare, pressar männen i de olika familjerna ner sina barn och fruar, förnedrar dem, tillintetgör den egna viljan, tvingar dem till lydnad – men klämmer typiskt nog in med några kärleksfraser mellan verserna också.

Så börjar det hända konstiga saker i byn. Andra barn utanför den inre kretsen, de allra svagaste som till exempel en utvecklingsstörd pojke, misshandlas av okända gärningsmän.

En ståltråd fäller hästen som läkaren rider på, en lada brinner upp, baronens lilla pojke kidnappas och lämnas i skogen. Gärningspersonerna fås aldrig fast, men att det är någon eller några som blivit förtryckta är uppenbart.

Det är hämnd, helt enkelt. En hämnd mot försvarslösa.

Det hemska och konstnärligt snygga med filmen är att inget av våldet någonsin visas på skärm, vilket gör att det berör så mycket mer.

Det har sagts att filmen handlar om upptakten och en förklaring till att nazismen kunde slå rot i Tyskland, ja, vad kunde det annat bli än nazister av barn som växt upp under dessa förtryckande omständigheter.

Men budskapet är förstås mycket mer allmängiltigt än så.

Det handlar om att vi som människor inte ska tro att man kan tvinga andra, sina barn eller sin partner till lydnad och underkastelse eller till vad som helst. Ej heller kan chefen tvinga sina anställda på knä.

Eller man kan, i alla fall en tid – men det har alltid konsekvenser.
Ingenting går ur.

I filmen hämnas både barnen och fruarna där de kan. Mot andra hjälplösa.

I filmen är det som sagt främst fädrarna som får stå för den skrämmande obegripliga dubbelmoralen och de mörka uppfostringsmetoderna.

Stör det då mig som far att se detta elände? Tar jag illa upp?

Nej, för det är lätt för oss alla att slå ifrån sig och säga att det där berör inte mig eller oss. Det där är Tyskland och det är för hundra år sedan, och jag är ju snäll och jag binder inga snören.

Men det finns mycket i den där filmen som indirekt gäller oss alla.

Jag ska förklara varför.

När jag arbetade på min bok om den finlandssvenska scoutrörelsens hundra år, 1910-2010, var det några saker som slog mig. Scouting fick sitt fäste bland annat i Finland eftersom ungdomen behövde en vettig fritidssysselsättning. I början av 1900-talet flyttade allt fler till städerna och barnen drog omkring på gatorna i gäng.

– De svär och kastar stenar, klagade en präst i Mariehamn, han som blev den första att introducera scouting i Finland, och han konstaterade att det inte ens hjälpte att ta busarna i nackskarven och tvinga dem att “spotta ut djävulen” när de hade sagt ngt fult.

Och under hundra år är det ständigt detta om att dagens ungdom har tappat greppet, att ungdomen är på villovägar, och att just därför behövs scoutingen. Så var det 1910, 1950 och så är det idag.

I dag kastar ungdomarena kanske inte så mycket småsten, det skulle ju nästan vara bättre att se lite hederligt gammalt bus, nej, nu sitter de vid datorn och gör sina bus där.

Det verkar som om vuxna alltid ser faran som störst just nu, just i den tiden. Tänk om man ngn läste: dagens ungdom är så bra. Dagens ungdom är bättre än vad vi var. Vi var menlösa och bleka, i dag har de sting, lever sunt, tar ansvar, har röda kinder och äter grönsaker.

Men för att komma tillbaka till papporna:

En annan orsak till att ungdomen behöver vettig fritidssysselsättning är detta om att papporna är så frånvarande. Papporna syns inte i hemmet, syns inte i vardagen. Så har det hetat ända sedan 1910 också i Svenskfinland och så heter det i dag.

Men så dystert som i filmen är det förhoppningsvis sällan. Ingen pappa jag känner har nånting gemensamt med papporna i filmen.

Men när jag nu står här och tar emot ett pris för saker jag presterat finns det skäl att fundera på prestationer, och på vad de egentligen innebär. Om man älskar sitt jobb, vilket jag råkar göra, och dessutom råkar ha mycket energi är det klart att man får mycket gjort.

Ändå är det så att nästan varenda en jag känner som har ett jobb klagar på den arbetsmängd de har. Det tar aldrig slut, säger de, och det är ju lätt att hålla med, det är ngt vi alla känner igen.

Folk blir mentalt piskade, de får ingen uppskattning. Det ÄR ett FÖRTRYCK, samtdigt som andra, arbetslösa, känner sig onödiga – ett förtryck det också.

Varifrån kommer detta pressande och stressande på de som har ett jobb?

Uppifrån naturligtvis. Från chefen. Och varifrån kommer chefens pressande? Uppifrån: från ”marknaden” eller politiken eller ngn annan instans som kräver att allt ska vara så effektivt som möjligt.

Och vem tycker att allt ska vara effektivt?

Vi alla! Eller finns det ngn som tycker att vi alla ska vara “ineffektiva”?

Så där hjärntvättade har vi redan blivit.

Men låt oss nu gå ner i hierarkin.

Det riktigt intressanta är nämligen att se hur detta eviga pressande och presterande påverkar folk i den pressade personens närhet. I “Det vita bandet” visas det hur både fysiskt och psykiskt förtryck skickas vidare, den som drabbas förmår naturligtvis inte bara svälja och glömma bort.

Så vem är det som i slutändan drabbas om någon har för mycket arbete? Och hur? Om övertid är standard? Om tredje skiftet börjar hemma vid datorn vid midnatt?

Först drabbas förstås personen själv. Han eller hon blir irriterad, onåbar, grälsjuk, ofokuserad på allt förutom det där livsviktiga jobbet, vilket leder till att man endast ser sig själv och sitt jobb i allting. Det här är en människa som vid en middag eller ett party inte kan prata om ngt annat än om sitt jobb.

Och samtidigt rinner det viktigaste vi som människor har, dvs empatin, ut. Vi förmår inte lyssna på andra, eller bry oss om andra.

Men vad händer efter det?

En pressad man eller kvinna är förstås inte kapabel att ge uppmärksamhet åt någon annan. Det är JAG som räknas, för det finns inget annat. Vännerna kanske klarar det, det är ju bara att säga upp vänskapen eller ta paus. Men det är värre för partnern.

Eller partnern klarar det om den är i samma pressade situation, för då är den är lika upptagen med sig själv. Det är kanske därför alla tycker om att jobba så mycket.

Men vem är nästa i hierarkin?

Det är barnen, om det finns sådana. Precis som i ”Det vita bandet”.

Många kloka människor, en Mirjam Kalland i sina välskrivna kolumner eller en Jari Sinkkonen i sin bok ”Tillsammans med pappa” säger entydigt att det barn behöver är till synes enkla saker: tid och uppmärksamhet, och att de behöver tid med pappa – liksom självklart också med mamma eller båda två om möjligt.

Vid det här laget borde vi alla redan veta detta.

Men förmår en pressad och stressad far eller mor faktiskt ge ett barn den kärlek, tid och uppmärksamhet som skulle krävas? Det blir tight där på kvällskvisten mellan att folk kommer hem sent från jobbet och barnen ska i säng och nästa jobbpass inleds vid datorn.

Så jag tror inte att det lyckas att ge tid.

Jag tror tvärtom att det finns stor risk att det går som i filmen. En stressad och pressad far, som i värsta fall har förvandlats till en obotlig narcisist, kan inte ge uppmärksamhet och kravlös tid till sina barn, eftersom sådan tid inte finns.

Om ett barn ständigt möts av stressade och framför allt frånvarande föräldrar kan man ju undra var det slutar.

Vad gör barnen sen? I filmen hämnas de.

I dagens värld gör det väl också, kanske på sig själva, kanske på ngn annan som är nåbar.

Ja, ibland undrar jag var allt detta ska sluta. I värsta fall har vi bara sett början på olyckliga och deprimerade ungdomar.


Men var inte oroliga. Jag tänker inte sluta så här. För det finns hopp!

Jag genomgår som bäst min tredje sons treårsperiod och jag har insett att det är här svaret finns. En treåring har nämligen många fördelar:

• allt är spännande
• allt är intressant
• varje detalj är hisnande
• en treåring är aldrig stressad
• när en treåring surar syns det, ingen tillgjordhet här

Säg åt en treåring att vi ska ut och titta om det finns ett barr på tallen så rusar han till tamburen. Säg att vi ska sitta i fönstret och se om ngn kommer förbi under den nästa halvtimmen så bli ögonen stora som klot. Livet är spännande och livet är roligt.

En treåring är helt enkelt människans urtyp, det var sån här det var meningen att vi skulle vara. Efter det går det bara neråt.

Det är inte dagens eller gårdagens ungdom det är fel på, det har hela tiden varit hos de vuxna – för vi har förtryckt treåringen inom oss.

Om vi skulle lyckas ställa mindre krav, ta treåringen som rollmodell kunde vi vända på utvecklingen. Jag menar inte nu att vi ska ge treåringen rösträtt eller låta dem välja vilka språk som ska läsas i skolan, men det är hos treåringen vi ska hämta inspirationen.

En treåring vill göra saker tillsammans. En treåring älskar dig som du är.  En treåring är aldrig cynisk. En treåring har aldrig bråttom, tvärtom, det finns all tid i världen.

Precis som det är i verkligheten. Det finns all tid i världen.

Bara vi vill det själva.

TACK!

Magnus Londen

Talet får gärna citeras men källan bör alltid anges.