Utdrag ur: ”Till Världens ände - Resor i Sibirien”

Utgiven på Söderströms förlag 1997. ISBN 951-52-1647-8. Läs också kapitel sex.

Det finns en väg i östra Sibirien som är 1 500 kilometer lång, som korsar otaliga floder, som går genom orörd tajga, som passerar jordens kallaste bebodda plats, som är byggd av slavar och som är kantad av guldgruvor.
    Vägen heter Kolymskaja trassa och den börjar i Magadan. Eftersom vi vill åka längs den frågar vi Magadanborna om råd.
    - Ni blir rånade
    - Ni blir mördade ... och kvinnorna blir våldtagna
    - Det finns ingen bensin längs vägen
    - Alla broar har rasat
    - Vägen är översvämmad, bortspolad ... och existerar alltså inte längre.
    - Det finns galna gränsvakter i Jakutien. De rånar er.
    Och så vidare. Maria och Natasja börjar tappa tron på att vi någonsin kommer att åka längs vägen. Jag skruvar oroligt på mig. Jag försöker hela tiden påminna mig själv om att det är så här i Ryssland, att det sällan finns ett samband mellan verkligheten och människors uppfattning om verkligheten.
    När vi till exempel befinner oss i en lugn byn och frågar mannen på gatan om grannbyn - "hur är livet där?" - låter svaret aldrig vänta på sig.
    - Staden är helt i maffians händer, ingen går säker. Vi har det kanske inte så bra i vår by, men där är det ännu värre.
    När vi kommer till denna lugna grannby i maffians händer frågar vi om den by vi just kommit ifrån:
    - Den är helt i maffians händer, ingen går säker. Vi har det kanske inte så bra, men där är det ännu värre.
    Det är en form av självbevarelsedrift, på det här sättet kan byborna slå sig för bröstet och konstatera att livet kunde vara jävligare.
    Men när alla säger att nej, åk inte längs Kolymskaja trassa, då är det svårt att hålla hoppets låga brinnande.
    Det går inga bussar längs vägen och det finns ingen som vill köra. Vi har visserligen via Vitalijs och Natalias chef fått kontakt med en person som är villig att diskutera saken. Han är vårt enda och absolut sista hopp. Han skall besöka oss ikväll.
    I väntan på honom biter jag sönder alla mina naglar.
    Det är redan sent när det knackar på dörren.
    In stegar en liten men senig man. Stenhårt ansiktsutryck. Smala och målmedvetna ögon. Han heter Viktor. Han talar aldrig i onödan.
    - Vart vill ni? frågar han.
    - Okej, säger han.
    - Jag ska diskutera med några vänner. Det borde inte vara något problem, när vill ni fara? fortsätter han.
    Sedan är han försvunnen.
    Jag tittar på Maria. Maria tittar på Natasja. Natasja tittar på mig.
    Vi tycker att Viktor är Rysslands och, varför inte, världens största man.
    Nästa morgon skall han besöka oss på nytt och komma överens om detaljerna. En rysk tant säljer amerikansk mat åt oss på gatan. Hon tycker inte om oss.
    - Jävla amerikaner.
    På hennes stjärnprydda skärmmössa står det "USA".
    En ung man stoppar oss på gatan, köper en öl i kiosken och ger den till mig. Natasja och Maria får choklad. Han berättar om sitt liv som affärsman i Magadan.
    - I do some things for my self, säger han.
    Och så blinkar han med ena ögat åt mig.
    En splitterny Audi, full med män i läderjackor och lättklädda kvinnor, stannar med skrikande däck. Vår vän springer iväg. Jag tömmer ölflaskan.
    Morgonen kommer men Viktor kommer inte. Vårt skratt tystnar. Viktor har övergett oss! Kolymskaja trassa är igen utom räckhåll och jag har inga naglar kvar att bita på.
    Tolv timmar senare knackar det på dörren.
    Viktor marscherar in. Han börjar genast tala, utan att förklara sin något sena ankomst:
    - Vi åker i övermorgon klockan fem på morgonen. Jag fixar bensin - men det blir svårt eftersom man bara får köpa tjugo liter - och ni tar med mat åt mig.
    När vi frågar hur lång tid resan kan tänkas ta säger han utan en sekunds tvekan "två dagar". Vi undrar om det inte är aningen överdrivet. Att på två dagar åka längs en 1 500 kilometer lång väg som kanske inte existerar låter optimistiskt i överkant.
    - Hur så?
    Viktor är bilmekaniker och äger en japansk jeep, årsmodell 1986. Hans fru är för tillfället i Ukraina, friheten är alltså garanterad. Vi skall betala honom hundra dollar per dag, vilket inkluderar bensin. Hans största problem, säger han, är reservdäcken. Man får dem inte i Magadan. Utanför huset står hans jeep, vi gasar omkring på bakgården bland bråtet, motorn spinner som en katt, fjädringen fungerar. En tre år gammal dröm håller på att gå i uppfyllelse, jag är redo att omfamna Viktor.
    Men ingen vågar omfamna Viktor.
    På kvällen skiljs vi från Vitalij och Natalia, de ger oss ett exemplar av Ginzburgs bok, vi äter, diskuterar, skrattar, dricker, talar om framtiden, promenerar, men det är svårt för oss att få fram hur viktiga de är för oss. Inte bara för att vi fick bo hos dem, utan för att de gav Magadan ett mänskligt ansikte, för att de visade att det trots allt ändå finns något humant kvar, också i den här staden där hedern aldrig fick flytta in. Skulle de förstå en sådan förklaring? Hemma i Finland dyker minnet av Vitalij och Natalia regelbundet upp. En morgon kan börja med att Maria säger "tänk på Natalia och Vitalij", mera behöver hon inte säga. Vi tänker på dem, vad gör de just nu, hur mår Natalias sallad, har de fått återse sina biologiska stationer, hur går det för Anastasia i skolan? Och jag hoppas att Vitalij åtminstone någon gång tänker på mig, den där utlänningen som var rädd för flundror.
    När vi kör ut ur Magadan tittar ingen av oss bakåt.
    När de sovjetiska stadshusen tar slut kommer bergen. Jag tittar på topparna, det går fem minuter, en halvtimme, en timme, tills bevisen är tillräckliga. Varje topp är identisk, varje berg saknar allt liv och all grönska. Jag spanar efter utmärkande drag hos bergen, några speciella stenar, någon speciell formation, men det finns inte, det är bara dödssvarta pyramidliknande berg uppradade bredvid varandra. Om den sovjetiska staten hade uppfunnit ordet "berg" hade de säkert sett ut just så här: Ingen individualitet, inga egna viljor, bara ett massfabrikat direkt från det löpande bandet.
    Om Stalin fått välja hade samma löpande band tillverkat sovjetmänniskan.
    Där det inte finns berg finns det lärkträdsstubbar. Stubbarna är ovanligt höga, över en meter av träden finns kvar. Varför är det så, funderar jag, vilken är den praktiska nyttan?
    Kolyma, Kolyma, tolv månader vinter ...
    En meter snö förhindrade inget skogsarbete.
    Viktor kör in på en minimal sidoväg. Jag får för mig att Viktor och hans jeep och det faktum att han var så lätt att övertala är del av en lömsk plan. Nu väntar hans hejdukar i skogen, redo att råna oss.
    Viktor rattar skickligt bilen fram till ett litet vattendrag. De första solstrålarna reflekteras i daggen som lagt sig på spindelnäten, morgondimman dansar balett på sjön.
    - Här kan vi bada, säger Viktor, klär av sig och hoppar i.
    Minnet av Magadan börjar förblekna.
    Sedan sätter Viktor på technopopen. Sony-högtalarna sprider technons moderna och högljudda läte ut över hela den sibiriska tajgan. Viktor tycker mycket om techno. Han tycker speciellt mycket om en särskild kassett som han hela tiden spelar. Vi kommer att kunna sångerna utantill i resten av vårt liv - texterna är inte speciellt komplicerade. "döm, döm, döm, di, di, di, di nånting I know I´m gonna lose you, and the reason is you ...". I början försöker jag med en Sinéad O'Connor-kassett; Viktor lyssnar snällt till den lugna musiken, och ger sedan kassetten tillbaka. Det var enda gången vi fick välja musik.
    Oftast tittar Viktor rakt framåt. Han är låst i en och samma ställning, talar inte, skrattar inte, hostar inte, nyser inte, nej, hans mun är bara ett kort streck mitt i ansiktet. Mycket sällan ser vi hans tänder. Han har massvis med cigarretter. Det är det han gör. Röker, kör, byter sida på kassetten, röker, kör och byter sida på kassetten. Natasja sitter i framsätet och försöker snacka, Viktor svarar snällt, men det förblir oftast föga inspirerande svar som "visst, så är det" eller "jaha" eller "på det viset?".
    Kolymskaja trassa byggdes för att Dalstroj, "företaget" som drev guldutvinningen i Kolyma, skulle kunna transportera rikedomarna ut ur det otillgängliga landet. Först fick slavarna bygga vägen som började precis där slavskeppen tog i land - detta var innan Magadan ens existerade - sedan fick de gräva ut guldet, sedan bära guldet till lastbilarna, och sedan fick de dö.
    Någon har räknat ut att det dog en vägarbetare för varje spadlängd väg. Så mycket var alltså ett människoliv värt i Kolyma. I Magadan kom vi över en gammal intervju på video med en av de få överlevande från vägbygget. Jevgenij Borodin är gammal som gatan, talar grötigt, men minnena från vägbygget lever kvar.
    - Vi blev lämnade vid en flod i femton dagar med bara rågmjöl. Vi var tjugo människor och tre traktorer, berättar han.
    Liksom hundratusentals andra fälldes han för att vara "trotskist" i mitten av 1930-talet. Sedan var Kolyma nästa anhalt.
    - För att klara oss kokade vi kottar och värmde gamla djurskinn på våra spadar över elden. Vi skar upp skinnet i små bitar och delade på det. Många av oss dog innan vi ens hade börjat bygga bron som vi hade fått i uppdrag att uppföra.
    Intervjuaren frågar om Borodin ser sig själv som "hjälte eller slav".
    - Man kan inte beundra ett monument som är byggt på ens egna ben, säger han efter en lång tystnad.
    I tiotals år var nämligen slavarna faktiskt "hjältar". De lokala tidningarna skrev att "det endast är sann entusiasm som får vägbygget att avancera så snabbt" och gjorde reportage om de flitigaste slavarna - de som överskred de omöjliga dagliga "arbetsnormerna". Språkbruket påminner om det som sedermera användes bland annat när BAM byggdes, men här överträffade cynismen vida den som användes under 1970-talet.
    BAM-entusiasterna var frivilliga. Vägarbetarna var fångar, oskyldigt dömda, som användes som slavar.
    Men vägen skulle fram, genom sumpmarker, upp för fjäll, ner för fjäll, ner för stup, över floder. Och alltid med permafrosten, den ständiga tjälen, närvarande. Ingenting skulle få sätta stopp för landets desperata behov av pengar. Kriget närmade sig och Tyskland var allt för mäktigt. En människa gav sitt liv och vägen kom en spadlängd längre in i tajgan.
    I början av resan flyger vi fram, vägen är i gott skick och trafiken relativt livlig. Det är början av juli och solen är fruktansvärt het. Det är över trettio grader och kläderna klibbar fast vid kroppen. Viktor kör utan skjorta och har vänstra axeln och armen utanför bilen. Solen bränner på, Viktor blir rödare och rödare, men han vill inte veta av våra patetiska krämer.
    - Solskydd är löjligt, säger han.
    Och så tänder han en cigarrett. Och så byter han sida på kassetten.
    År 1944 var Sovjet och USA fortfarande rätt goda vänner, allierade i krig. Då kom USA:s vicepresident Henry A. Wallace på besök till Kolyma. Han reste med professor Owen Lattimore till detta område som väldigt få utlänningar hade besökt tidigare. Wallace var så fascinerad och överväldigad av Kolyma, Sibirien och sovjetiska Asien att han skrev en bok om resan, Soviet Asia Mission (1946). Lattimore var minst lika entusiastisk och skrev tidigare en hyllningsartikel - med färgfotografier - i National Geographic Magazine under rubriken New Road to Asia (1944). När de viktiga besökarna var på väg lät Dalstrojs chefer riva alla vakttorn längs amerikanernas rutt, slavarna föstes in i skogen eller in i barackerna, butikerna fylldes med konsumtionsvaror, NKVD:s vackra sekreterare placerades för en dag ut i skogsarbete så att Wallace skulle se dem, de musikaliskt kunniga slavarna förberedde en konsert, och så vidare.
    Wallace blir rörd till tårar när han hittar amerikanskt mjöl och majsolja i butikerna, han gläds över att amerikanska bulldozrar - av märket Studebaker - används för att "bygga Kolymskaja trassa", han bjuds på en fantastisk balett- och musikföreställning i Magadan, han skriver att männen i guldgruvorna är "stora, kraftiga unga män från sovjetiska Europa" och han är överväldigad över sina värdars civiliserade och humana sätt.
    Vid ett tillfälle besöker Wallace en svingård utanför Magadan, ställer några vänliga frågor, och orsakar stor förbryllelse. NKVD:s unga kontorsflickor har ingen aning om skötseln av svin och tolken tvingas improvisera för att reda upp situationen. När Wallace applåderar vilt efter en konsert med "enbart lokala förmågor" skyfflas de uppträdande, samtliga fångar, redan upp på lastbilsflaket för transport tillbaka till lägren. Och de amerikanska bulldozrarna som gör Wallace så glad användes bland annat till att fösa ihop massgravar, skriver Varlam Shalamov: "Bulldozern skrapade nu ihop stelfrusna lik, tusentals döda, skelettliknande kroppar."
    Medresenären Owen Lattimore överglänser vicepresidenten i superlativer över Kolyma och skriver i National Geographic att "det finns växthus överallt så att gruvarbetarna skall få tillräckligt med vitaminer" och låter därmed i all sin välvillighet - ofrivilligt - kusligt lik den cyniska Sovjetretoriken.
    Före sin död beklagade vicepresident Wallace att han "totalt hade missförstått hur Sovjetunionen fungerade". Lattimore försvarade däremot ännu 1969 sin artikel genom en insändare i tidskriften New Statesman där han sarkastiskt undrade om ett besök som detta "är ett idealiskt tillfälle att snoka på sina värdar?".
    Wallace och Lattimore utgör förstås inga unika fall. Hur många finländska politiker och journalister blundade inte för vad de såg eller hörde i Sovjetunionen under det kalla kriget? Och hur är det i dag? När president Martti Ahtisaari reser till Kina gör han ungefär samma sak som Wallace gjorde 1944. Men det är lätt att först bespotta Ahtisaari och nästa vecka hoppa på charterplanet till Turkiet, som om den moralism vi åberopar inte skulle gälla oss "vanliga" människor. Vilken makt skulle inte Världens Förenade Charterturister ha om vi gjorde gemensam sak och deklarerade att vi inte reser till Turkiet eller Kina eller Indonesien innan länderna respekterar grundläggande mänskliga rättigheter? Eftersom turismen omsätter ofattbart mycket pengar i dagens värld har inget land råd att säga nej tack till charterresenären.
    Men vad är det där? Vid en kurva står två män vid två långtradare. De ser att vi kommer, stiger ut på vägen, viftar med armarna. Kanske det här är de omtalade mördarna? Den ena mannen kommer fram till Natasjas fönster, pressar in några tusenlappar och ser angelägen ut.
    - Har ni någon vodka? frågar han hoppfullt.
    Viktor trycker gasen i botten som svar och de olyckliga männen lämnas åt sitt öde. Att vara utan vodka på Kolymskaja trassa en stekhet dag som denna måste vara hårt.
    Längs vägen syns spåren av den hänsynslösa utvinningen av mineraler. Hela flodbäddar och dalar är uppgrävda och lämnade i sitt våldtagna skick. Gamla maskiner gräver sig år för år allt djupare ner i gravplatsen som Sovjet gav dem. De behövs inte längre i den här världen. I Magadan träffade vi Tatjana Klimenka vid miljöministeriets lokala avdelning. Hon visste precis vad som är det största ekologiska hotet i området.
    - Det är spåren från guldutvinningen. Man använde kemikalier som bryts ner mycket långsamt, stora områden är totalt förstörda. När guldet tar slut drar man vidare, ingen städar upp, sade hon.
    Jag förvånas över hur solbrända Maria och Natasja blivit - men det är inte sol, det är damm. Dammet flyger upp från vägen, tränger sig in i bilen och lägger sig som ett hölje över oss alla. Håret är en pappmassa som ingen borste kan komma igenom. Vi stannar ofta för att bada i de iskalla forsarna eller sjöarna men dammet lurpassar hela tiden på oss. Tjugo minuter efter doppet ser Maria igen solbränd ut och håret känns igen som papp. "Sanden är vägens cancer" heter det därför om Kolymskaja trassa.
    Vi susar fram med två enorma dunkar bensin. Hettan får bensinen att avdunsta och ångorna får våra huvuden att värka.
    Vi kommer till en stor flod. Vattnet strömmar norrut och bron är i betong. Vi åker över bron och tar av till höger. Vi måste svalka oss igen. Jeepen stannar vid flodkanten, vi klär av oss, vi går ut i vattnet till knäna. Strömmen är stark. Vattnet är brunt. Det är 400 meter till andra sidan. Vildvuxna träd kämpar om utrymme och ljus längs flodbankarna, några har redan tappat greppet om fast mark och hänger ut över floden. När nästa vårflod drar förbi kommer de att svepas iväg. Jag står länge med vattnet till knäna, sedan till midjan, men jag kan inte gå i. Jag kan gott föreställa mig hur gamla lik kommer flytande, hur jag trampar i förmultnande människorester. Det är överdrivna tankar, men det är de tankar jag tänker just då, jag kan inte gå i. Jag känner bara obehag.
    Floden heter Kolyma.
    Vi åker snabbt vidare.
    Vi har kört i över sexton timmar, så gott som i ett sträck. Vi frågar Viktor, vars ögon är obetydliga springor, om han snart vill vila och sova.
    - Det behövs inte.
    En timme senare stannar vi ändå. Myggorna och andra insekter älskar att vi har kommit och omringar oss. Mygghattarna och full mundering underlättar men Viktor förstår sig inte på oss. Han äter lite av vår mat, rullar ut filten i bilen, och somnar omedelbart.
    Viktor snarkar lugnt genom hela natten.
    Maria och Natasja sover i tält.
    Jag är på Kolymskaja trassa, det är stekhett, jag har huvudvärk och krypen promenerar över min kropp. Men jag är nöjd.
    Det är någonting speciellt med att bestämma att "det där skall jag göra någon gång" och en dag plötsligt märka att alla pusselbitar faller på plats. Det var under min förra resa i Sibirien som jag fastnade för det här strecket på kartan och sedan dess har strecket funnits inne i mig. Ibland har det dykt upp i mitt medvetande och påmint mig om sin existens, men oftast har det hållit låg profil. Jag fascinerades av tanken på en ensam väg som slingrar sig genom ingenting, av rent konkreta frågor: Hur ser vägen ut, hur bred är den, vilka människor åker längs den, bor där någon? Och en dag händer det att jag är i Magadan, en dag hör vi om Viktor, en dag kommer Viktor med sin jeep, och en dag är vi på Kolymskaja trassa.
    Därför är jag nöjd. Allt är nytt och ingenting jag tidigare sett påminner om detta.
    Ett morgonmål med kokta ägg, te och bröd. Ett iskallt morgondopp. En dammig bil. En gassande sol. En bekant musikkassett.
    Vi rullar in i den före detta lägerstaden Susuman. "Byggd av sovjethjältar år 1939" står det på plakatet. Staden ser precis ut som Magadan, men mindre. Vi har inga ordentliga kartor, men vi vet att vi skall ta av vid vägskälet till Jakutien ganska snart efter Susuman. Vi frågar oss för. På bensinstationen, som först var stängd, sedan öppen och sedan stängd igen för att slutligen faktiskt vara öppen träffar vi en heavyrockare i åttiotalsstil som med auktoritär röst förklarar att den och den bron har rasat och att det är "fullkomligt omöjligt" att komma över.
    Han har läderjacka, långt hår och en flickvän som ser precis likadan ut. På deras ryggar står det Iron Maiden. Jag ser deras uppenbarelser som det slutgiltiga beviset på att det finns tidsmaskiner. De här två personerna har nyss varit på konsert tillsammans med mig i Helsingfors ishall år 1985, de är fortfarande svettiga, kanske har de druckit några mellanöl i spårvagnen, jammat till "Number of the Beast", och sedan i ren eufori förflyttat sig tio år framåt och tiotusen kilometer österut - till Susuman.
    Märkligt. Jag känner inte igen dem.
    Viktor struntar i att fråga om råd och trots mina milda försök till protester susar han vidare.
    Vi kommer till byn Drazjnyj, ungefär sextio kilometer väster om Susuman. Olga tittar nervöst på oss. Vem är ni? Vad gör ni här?
    Hon är inte van vid besök. Det har blivit en raritet under de senaste fem åren. Hon har en sliten klänning, oborstat hår, grova fingrar och kraftiga armar. Drazjnyj är en liten sibirisk by som det finns tusentals av. Trähus, sandgator, en butik, en lekskola, växthus, en liten sportplan. Som vilken by som helst.
    - För fem år sedan började alla känna på sig att något var på gång. En efter en stack de iväg, säger Olga som inte vill säga sitt efternamn.
    Fram tills dess hade Drazjnyjs existens helt och hållet baserat sig på guldet. Att leva för guldet är också det enda liv Olga känner till. Hon har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen hände kring år 1990. Men troligtvis var det som för så många andra städer och byar längs Kolymskaja trassa. Allt slutade fungera. Pengarna från Moskva slutade komma.
    Längs vägen har vi tidigare sett större städer och byar med spöklika betongskal resa sig mot skyn, hus som ingen bor i, längs trottoarerna har vi sett bilar som ingen längre kör, längs gatorna butiker som aldrig kommer att öppna igen.
    Från den lilla byn Drazjnyj har alla flytt förutom Olga, hennes man och deras trettonåriga dotter. För vem vill jobba utan lön? När Olga berättar kan hon inte hålla tårarna tillbaka.
    - Allt var så fint här. Vi hade en klubb med kvällsprogram och danser. Människorna var lyckliga.
    I dag hänger "klubb"-skylten kvar men taket har rasat in. Det kommer aldrig mer att dansas där.
    - Vår lilla lekskola hade bra lärare, barnen trivdes och var glada, minns Olga.
    I dag är alla fönsterrutor i lekskolan trasiga. Innanför finns ingenting kvar. Bara kala väggar och murknade golvplankor.
    Olga och hennes familj har samlat på sig allt det som de andra lämnat kvar. Deras trädgård utgör en osannolik samling av skrot, burkar, flaskor, möbler, kläder, leksaker.
    Olgas pappa skickades från Ukraina till arbetslägren i Kolyma efter andra världskriget, anklagad för att ha brutit mot den militära disciplinen i armén. År 1952 skickades resten av familjen, den fjortonåriga Olga och hennes mamma, österut. Nästa år dog Stalin och amnesti utfärdades. Men av ekonomiska skäl bestämde sig familjen för att bli kvar; guldet skulle ge arbete för evigt, fick de höra.
    Olga träffade sin man i Drazjnyj. Han hade kommit hit frivilligt, lockad av de höga lönerna och det relativt fria livet. Tre barn fick de, av vilka ett begick självmord för två år sedan. Ett annat övergav Drazjnyj och flyttade till Jakutsk.
    - Förra vintern stängdes strömmen definitivt av. Vi tillbringade vintern i en skola femton kilometer härifrån, säger hon.
    Den ryska staten skall egentligen ersätta befolkningen i byar som Drazjnyj med "flyttpengar", men enligt Olga har de inte fått någon ersättning. Olga och hennes man lever på sin pension och har som mål att spara ihop så mycket pengar att de kan flytta till södra Sibirien, där mannens släkt finns.
    - Jag hoppas vi kan flytta innan vintern kommer, säger hon.
    Natasja och Maria blir kvar och talar med Olga, Viktor sitter i bilen och ser otålig ut, jag promenerar i byn som inte längre finns.
    Det känns kusligt att plocka upp fragment från någons liv, fragment som lämnats kvar. Svartvita familjeporträtt, mannen har kostym, barnen skrattar, ett trasigt ishockeyspel, Lenins läror halvt uppbrända bredvid spisen, tomma vodkaflaskor fyller en tambur - flaskorna når upp till knäna.
    Glasen i växthusen är sönderkrossade. Ingenting växer längre här.
    Viktor kör vidare under tystnad. Det är bara att radera ut Drazjnyj från kartan.
    På en stängd bensinstation hittar vi en man med en mejsel i handen. Bredvid honom står en Lada och den är fylld av upprymda, men svettiga tanter. Mannen behöver Viktors hjälp och vi behöver mannens hjälp. Viktor reparerar hans bil om han visar var vägskälet till Jakutien finns. Viktor tittar med sin standardmin in i motorn, tar mejseln, säger inte ett dyft, skruvar på någonting, tittar igen och ber mannen vrida om startnyckeln.
    Motorn hostar förvånat till och startar. Den hade inte räknat med Viktor och erkänner sig besegrad.
    Kvinnorna i bilen ser på Viktor som småbarn ser på Stålmannen.
    Ett litet vägskäl. Ingen vägskylt. Ingen trafik. En väg som ser ut som sandvägen till sommarstugan. Det är motorvägen till Jakutien. Vägen som finns utsatt på varje världskarta.
    Jag tänker, nåja, med cykel skulle man i alla fall inte kunna åka längs den här vägen. Vägen kurvar till höger, vägen kurvar till vänster. Framför oss ser vi två män som cyklar. Jag känner mig maktlös inför de små spratt ödet bjuder på.
    Det är far och son från Irkutsk, kanske femtio och trettio år gamla, som den här sommaren bestämde sig för att göra något speciellt. Först flög de till Magadan. Nu skall de cykla hem. De har ingen aning om det går. Men de skall försöka. Cyklarna är kinesiska och har breda däck. Cykelväskorna ser tunga ut.
    I bilen blir cykelmännen helgonförklarade. De är vår räddning, ett lyckopiller vi suger på under resten av bilfärden. Människor med initiativ! Galna människor! Sådana har vi inte sett speciellt många av. Vi talar på fullt allvar om att cykelmännen representerar hoppet för Ryssland. Män som inte lyssnar på människors olycksaliga predikningar - vi kan bara föreställa oss vad de fått höra av Magadanborna om sitt tilltag - män som gör något, något originellt. Det är fantastiskt att man kan älska två män på cykel så här mycket.
    Den här delen av ostligaste Sibirien är rik på vattendrag. Vägen måste alltså dras över otaliga floder, forsar och bäckar. Fångarna hade inga maskiner till hjälp. Det var yxan och sågen som röjde skogen. Det var spaden som grävde meterdjupa hål i den frusna marken. Det var skottkärran som förde bort gruset. Och bakom alla dessa redskap stod män och kvinnor som inte ens fattade varför de var där.
    Det mest anmärkningsvärda var brobyggandet. Begåvade ingenjörer fick fundera ut hur broarna kunde byggas snabbt och utan tekniska hjälpmedel. Och allt skulle byggas av trä. Resultatet blev slarviga konstruktioner som senare skulle byggas om.
    Men några reparationer blev det sällan. Under 1980-talet byggdes visserligen trettio nya betongbroar, vilket utgör en obetydlig del av de hundratals broar som finns längs Kolymskaja trassa, och samtliga fanns på sträckan mellan Magadan och Susuman.
    - Efter Susuman görs ingenting, bekräftade Sergej Aleksevitj på den lokala vägmyndigheten i Magadanområdet när vi träffade honom.
    Därför är ungefär varannan bro av på mitten. Efter ett hål på tjugo meter fortsätter bron på andra sidan. Det är vårflodernas fel. Smältvattnet drar med sig trädstammar och skuffar dem neråt längs floden. Trädstammarna kan samla fart och kraft i tusentals kilometer tills de en dag stöter på de murknande broarna vid Kolymskaja trassa. Varje smäll från stammarna försvagar broarna.
    Det enda som skulle få fart på vägreparationerna i dag är nya stora guldfynd i området. Men ingen söker längre efter guld. Ingen gör någonting överhuvudtaget.
    Att korsa forsarna är därför ett vågspel. Ett typiskt scenario som ständigt upprepas, floderna och bäckarna kommer nämligen med en eller två kilometers mellanrum: Viktor kör med maximal hastighet då vi plötsligt ser ett vattendrag framför oss. Vägen fortsätter rakt mot bron som inte finns men den observanta ser att det finns ett litet avtag strax före stället där bron borde börja. Viktor tvärbromsar och kör in på sidovägen som leder rakt ut i floden. Vanligtvis fortsätter han och den här årstiden är floden eller forsen oftast så grund att vi kommer genom utan problem.
    Men inte alltid.
    En gång stannar Viktor bilen vid forsen och stiger ur. Jag förstår att något är fel eftersom Viktor för bråkdelen av en sekund ser orolig ut. Han blickar ut över den breda forsen, kastar en sten i vattnet och hoppar in i bilen igen.
    - Skall vi stiga ur? undrar vi amatörer.
    Viktor säger ingenting utan kopplar på fyrhjulsdriften och kör ut i forsen. Omedelbart märker vi att det här är annorlunda. Det går neråt. För snabbt och för mycket. Jag brukar alltid följa med vattennivån genom att titta ut genom fönstret. Den här gången tittar jag en stund men drar snabbt in huvudet. Vattennivån stiger över halva bilen och vattnet pressar sig in genom dörrarna. Vi blir våta. Viktor trycker med oberörd min gaspedalen i botten men bilen rör sig inte längre framåt.
    Alla fyra hjul snurrar tomt, liksom också min hjärna. Vi lyfts upp av forsen, vi börjar transporteras neråt, hjulen snurrar runt-runt under vattenytan, Viktor vrider förgäves på ratten, bilen lutar, vi hotar att välta. "Magnus, det här är hemskt", säger Maria, jag minns inte vad jag svarar. Just då får ett hjul bottenkänning. Det ger bilen och Viktor andrum. I någon sekund står det och väger, Viktor mot forsen, jeepen mot naturen, men forsen är egentligen en riktigt hygglig prick och släpper oss ur sitt grepp. På andra sidan är vi först tysta. Maria tittar med tom blick framåt, vänder sig mot mig och säger med förvånad röst:
    - Gud, vad jag blev hungrig av det där.
    Sedan börjar vi applådera hysteriskt och klappar Viktor på axeln. Lite så där som charterturister gör när planet har landet på Mallorca. Lite så där som totala idioter. Men det känns liksom berättigat den här gången. Men Viktor blir förstås irriterad.
    - Det där var ju ingenting, säger han och vill fortsätta köra.
    Senare säger han att jeepen aldrig skulle ha kommit över om vi hade stigit ur, såsom vi genier föreslog. Det var vår tyngd som gav den där lilla mirakelmarginalen.
    Den stora frågan, hur cykelmännen skall komma över, har jag inget svar på.
    Viktor rattar jeepen mellan groparna i vägen, genom de långa vattenpölarna som täcker vägen i upp till tio meter, men har som huvudsaklig princip att aldrig släppa gaspedalen. Jag börjar misstänka att Viktor har slagit vad med någon om hur snabbt han kan köra av och an längs Kolymskaja trassa. Han är lite den där hasardspelartypen, fantiserar jag, och så föreställer jag mig honom i ett mörkt rum med ett enda bord och en enda glödlampa, han skjuter fram allt han äger på bordet och säger att om fyra dagar är han tillbaka. Jag ser också hur motspelaren skrockar gott. Han vet att det är omöjligt.
    Men Viktor skall bevisa motsatsen.
    Därför slår våra huvuden ständigt i taket, det är ju ingen idé att bromsa. Därför påstår Viktor att han aldrig behöver sova.
    Den kvällen kör vi bort från vägen och slår läger i ett forsområde, det borde skydda oss från myggor. Vi är omgivna av höga berg, och de här har färg, individuella drag. Ett är spetsigt, kanske där finns en grotta, ett annat är rundare och mycket lägre, och när den brandgula solen går ner mellan topparna är allt precis så som jag vill minnas Sibirien. Orörd natur åt alla håll, en liten glaciär hundra meter från oss, iskallt vatten i en iskall fors, färggranna blommor, små lärkträd som inte går med på att låta det brutala klimatet stoppa all växtlighet, horder av myggor, mat över öppen eld.
    På vägen, som är trehundra meter ifrån oss, stannar två långtradare. Ungefär fyra eller fem långtradare och lastbilar är de enda motorfordon vi har sett efter vägskälet. Att det är långtradare är ingen tillfällighet. Med sina enorma hjul, sin stora tyngd och höga höjd forcerar de lätt vilka forsar som helst. De stannar inte ens upp för att fundera, de gasar rätt igenom bara. Men männen i långtradarna har sett vår eld, de stannar, lämnar bilarna på vägen och närmar sig småspringande oss.
    De är uppspelta och man kan nästan se hur deras hjärtan klappar under skjortorna. De hade just varit och fiskat en kilometer ner längs forsen då en björn uppenbarade sig från ingenstans. Männen kastade ifrån sig sina spön och lade benen på ryggen, såg sig aldrig om, flög in i långtradarna, fortsatte att köra och fick se vår eld. Nu vill de varna oss.
    - Sov gott, här finns björnar, säger de och gapskrattar.
    En kopp kaffe och sedan försvinner de.
    Maria och jag, som just lärt oss allt om björnar i Alaska, håller ett långt föredrag om hur man skall göra om man vill tälta i ett björnområde. Maten måste lämnas i ett träd några hundra meter från tältet, alla kemikalier - som tvål, parfym, bensin - måste också flyttas bort eller i alla fall placeras in i bilen, ja, egentligen borde vi väl alla sova i bilen. Vi talar och talar, men det är bara Natasja som lyssnar. Viktor vecklar ut sin sovsäck på marken och säger god natt. Vi tre andra sover i bilen. Det är redan trångt för två. Jag sover med ett bildäck i magen.
    Nästa morgon skrattar Viktor gott. Jag är inte längre en man i hans ögon.
    Ett morgonmål med kokta ägg, te och bröd. Ett iskallt morgondopp. En dammig bil. En gassande sol. En bekant musikkassett.
    Vi närmar oss Jakutien som är en republik inom Ryssland. Det var här de "galna gränsvakterna" skulle finnas. En historia gick ut på att de skulle kräva jakutiskt visum - vilket förstås är en olaglighet, speciellt när i samma historia framkom att visumet kostar femtio dollar. En annan historia var enklare; gränsvakterna skulle helt enkelt råna oss.
    Vi håller våra pass lätt åtkomliga och, faktiskt, det känns lite nervöst i magen.
    En liten gränsfors. Bron är sönder. På andra sidan forsen finns en stor skylt. "Den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Jakutien". Skylten är lite missvisande, men vilken gränsvakt skulle egentligen ha ändrat på skylten? Här har inte funnits en enda gränsvakt på många år, om ens någonsin.
    Det sista vi ser av Magadan är Magadanlänets skylt som ligger i gräset.
    Inne i Jakutien klättrar vägen upp för ett brant bergspass. Vi kör genom den mäktigaste bergskedjan längs Kolymskaja trassa. Precis norr om vägen finns den högsta toppen, 2 400 meter över havet. Ovanför oss stup med lösa stenar. Nedanför oss en avgrund. Längst där nere en fors vars dån ekar mellan bergväggarna. Djupa och oregelbundna hål i vägen tvingar Viktor att åka slalom. Men tyvärr är vägen inte tillräckligt bred för slalomåkning och ett tredubbelt nervsammanbrott, två i baksätet och ett i framsätet, är nära förestående. Vi behöver en andhämtningspaus. Framför oss ser vi en liten avsats på vänstra sidan, men hur skall vi få Viktor att stanna?
    - Jag vill fotografera, piper jag.
    Exakt samtidigt som vi kör in på avsatsen dyker en långtradare upp bakom kröken framför oss. Med hög hastighet och utan chans att stanna rusar den neråt. Vi är redan inne på avsatsen och hinner bara uppfatta en förvånad min hos chauffören när han susar förbi. Vägen är för smal inte bara för slalom, utan också för mötande trafik.
    Vägen balanserar högt uppe på bergen i fem eller tio kilometer. Sedan börjar den gå neråt. Snabbt och länge. Cykelmännen kommer att jubla, om de kommer så här långt. Längs vägen ser vi regelbundet rattar fastspikade i träkäppar, ett litet ovalt fotografi, det är gravar. Minnen av chaufförer som mist livet på Kolymskaja trassa. Ratten är från bilen de hade när de körde ihjäl sig och också en symbol för vilken yrkesgrupp de tillhörde. Vid en större flod träffar vi två lastbilschaufförer som lagar mat vid en evig eld, en brasa som varje chaufför som passerar måste ge mera bränsle åt. De tycker vi är komiska med våra frågor om faran med vägen.
    - Det är bara att köra, säger de och äter sin köttkonserv.
    De kör 76-oktanig bensin till Susuman, det enda som transporteras längs denna väg.
    - Visste ni att det fanns ett fångläger bara en kilometer härifrån? undrar de.
    Sedan hoppar de in i lastbilen. Och kör rakt ut i floden.
    Viktor använde bron, som faktiskt står fortfarande, men det tyckte chaufförerna var lite dumt.
    - Den rasar ju när som helst.
    När vi fortsätter får vi punktering. Ingen fara. Viktor har trots allt tre reservdäck med sig. För första gången får jag vara med i en teknisk operation.
    - Pumpa däcket tills mätaren visar på 2,8, säger Viktor.
    Vi kör igenom sumpmarker med ett vitt hav av bomullsblommor och trädstammar som aldrig hinner växa sig stora. Det ser ut som om någon radat ut tändstickor i skogen och limmat några små barr fast i dem. Men det är först när jag kommer hem igen som jag inser hur små dessa träd egentligen är. Hemma i Finland vandrar jag fascinerat omkring i våra skogar med blicken riktad mot de ståtliga granarna och björkarna.
    Vi får punktering igen.
    - Pumpa däcket tills mätaren är på 2,8, säger Viktor.
    Nu finns det ett reservdäck kvar.
    Den långa backen är Kolymskaja trassas sista backe. Sen är det bara platt. Det är som om Skaparen hade åkt över området med en jättelik bulldozer - en Studebaker? - och plattat till allting. För det finns inte ett enda berg, ingen backe, inte ens en liten kulle, det är bara bulldozerland. Vi har kommit in i den breda floddalen som omger Jakutiens två stora floder, Aldan och Lena.
    I nattmörkret på den platta vägen hittar Viktor på en ny fritidssysselsättning. Han jagar ugglor med jeepen. Ugglorna sitter på vägen, de ser oss samtidigt som vi ser dem, vi ser två lysande punkter, de ser två ljusklot. Viktor pressar jeepen till det yttersta. Antingen är ugglor inte så intelligenta som sitt rykte eller så är de skräckslagna. Dumt nog försöker de fly framåt längs vägen, i samma höjd som jeepen, ibland rör vingarna nästan i framrutan. Och när de slutligen flyger in i skogen och kommer undan, förvirrar de sig snabbt igen ut på vägen. Viktor önskar att han hade trimmat motorn lite mera, att jeepen skulle gå litet, litet snabbare. Han kommer så nära en fullträff.
    I det här skedet inser vi att Viktor måste sova.
    Ett morgonmål med kokta ägg, te och bröd. Ett iskallt morgondopp. En dammig bil. En gassande sol. En bekant musikkassett.
    Vi kör in i Chandyga som ligger vid floden Aldan. Här tar vägen slut på sommaren. Det finns ingen bro över Aldan och vi måste fortsätta till Jakutsk med båt. Jeepens registerplåtar från Magadan väcker uppmärksamhet. Vi äter gulasch i en liten matsal, vi lastar av våra ryggsäckar, vi skakar hand, vi säger do svidanija.
    Sedan kör Viktor tillbaka till Magadan.